¹Al Capo de’ musici. Di Davide, servo dell’Eterno, il quale rivolse all’Eterno le parole di questo cantico quando l’Eterno l’ebbe riscosso dalla mano di tutti i suoi nemici e dalla mano di Saul. Egli disse: Io t’amo, o Eterno, mia forza!

¹För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.

²L’Eterno è la mia ròcca, la mia fortezza, il mio liberatore; il mio Dio, la mia rupe, in cui mi rifugio, il mio scudo, il mio potente salvatore, il mio alto ricetto.

²Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,

³Io invocai l’Eterno ch’è degno d’ogni lode e fui salvato dai miei nemici.

³HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.

⁴I legami della morte m’aveano circondato e i torrenti della distruzione m’aveano spaventato.

⁴HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

⁵I legami del soggiorno de’ morti m’aveano attorniato, i lacci della morte m’aveano còlto.

⁵Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.

⁶Nella mia distretta invocai l’Eterno e gridai al mio Dio. Egli udì la mia voce dal suo tempio e il mio grido pervenne a lui, ai suoi orecchi.

⁶Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

⁷Allora la terra fu scossa e tremò, i fondamenti de’ monti furono smossi e scrollati; perch’egli era acceso d’ira.

⁷Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

⁸Un fumo saliva dalle sue nari; un fuoco consumante gli usciva dalla bocca, e ne procedevano carboni accesi.

⁸Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.

⁹Egli abbassò i cieli e discese, avendo sotto i piedi una densa caligine.

⁹Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.

¹⁰Cavalcava sopra un cherubino e volava; volava veloce sulle ali del vento;

¹⁰Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

¹¹avea fatto delle tenebre la sua stanza nascosta, avea posto intorno a sé per suo padiglione l’oscurità dell’acque, le dense nubi de’ cieli.

¹¹Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.

¹²Per lo splendore che lo precedeva, le dense nubi si sciolsero con gragnuola e con carboni accesi.

¹²Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.

¹³L’Eterno tuonò ne’ cieli e l’Altissimo diè fuori la sua voce con gragnuola e con carboni accesi.

¹³Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

¹⁴E avventò le sue saette e disperse i nemici; lanciò folgori in gran numero e li mise in rotta.

¹⁴Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.

¹⁵Allora apparve il letto delle acque, e i fondamenti del mondo furono scoperti al tuo sgridare, o Eterno, al soffio del vento delle tue nari.

¹⁵Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.

¹⁶Egli distese dall’alto la mano e mi prese, mi trasse fuori delle grandi acque.

¹⁶Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

¹⁷Mi riscosse dal mio potente nemico, e da quelli che mi odiavano perch’eran più forti di me.

¹⁷Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

¹⁸Essi m’eran piombati addosso nel dì della mia calamità, ma l’Eterno fu il mio sostegno.

¹⁸Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

¹⁹Egli mi trasse fuori al largo, mi liberò, perché mi gradisce.

¹⁹De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

²⁰L’Eterno mi ha retribuito secondo la mia giustizia, mi ha reso secondo la purità delle mie mani,

²⁰Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

²¹poiché ho osservato le vie dell’Eterno e non mi sono empiamente sviato dal mio Dio.

²¹HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.

²²Poiché ho tenuto tutte le sue leggi davanti a me, e non ho rimosso da me i suoi statuti.

²²Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

²³E sono stato integro verso lui, e mi son guardato dalla mia iniquità.

²³nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.

²⁴Ond’è che l’Eterno m’ha reso secondo la mia giustizia, secondo la purità delle mie mani nel suo cospetto.

²⁴Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

²⁵Tu ti mostri pietoso verso il pio, integro verso l’uomo integro;

²⁵Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.

²⁶ti mostri puro col puro e ti mostri astuto col perverso;

²⁶Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.

²⁷poiché tu sei quel che salvi la gente afflitta e fai abbassare gli occhi alteri.

²⁷Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.

²⁸Sì, tu sei quel che fa risplendere la mia lampada; l’Eterno, il mio Dio, è quel che illumina le mie tenebre.

²⁸Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

²⁹Con te io assalgo tutta una schiera e col mio Dio salgo sulle mura.

²⁹Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.

³⁰La via di Dio è perfetta; la parola dell’Eterno e purgata col fuoco; egli è lo scudo di tutti quelli che sperano in lui.

³⁰Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.

³¹Poiché chi è Dio fuor dell’Eterno? E chi è Ròcca fuor del nostro Dio,

³¹Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

³²l’Iddio che mi cinge di forza e rende la mia via perfetta?

³²Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?

³³Egli rende i miei piedi simili a quelli delle cerve, e mi rende saldo sui miei alti luoghi;

³³Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,

³⁴ammaestra le mie mani alla battaglia e le mie braccia tendono un arco di rame.

³⁴du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,

³⁵Tu m’hai anche dato lo scudo della tua salvezza, e la tua destra m’ha sostenuto, e la tua benignità m’ha fatto grande.

³⁵du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

³⁶Tu hai allargato la via ai miei passi; e i miei piedi non hanno vacillato.

³⁶Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;

³⁷Io ho inseguito i miei nemici e li ho raggiunti; e non son tornato indietro prima d’averli distrutti.

³⁷du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.

³⁸Io li ho abbattuti e non son potuti risorgere; son caduti sotto i miei piedi.

³⁸Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

³⁹Tu m’hai cinto di forza per la guerra; tu hai fatto piegare sotto di me i miei avversari;

³⁹Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

⁴⁰hai fatto voltar le spalle davanti a me ai miei nemici, e ho distrutto quelli che m’odiavano.

⁴⁰Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.

⁴¹Hanno gridato, ma non vi fu chi li salvasse; hanno gridato all’Eterno, ma egli non rispose loro.

⁴¹Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.

⁴²Io li ho tritati come polvere esposta al vento, li ho spazzati via come il fango delle strade.

⁴²De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.

⁴³Tu m’hai liberato dalle dissensioni del popolo, m’hai costituito capo di nazioni; un popolo che non conoscevo mi e stato sottoposto.

⁴³Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

⁴⁴Al solo udir parlare di me, m’hanno ubbidito; i figli degli stranieri m’hanno reso omaggio.

⁴⁴Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

⁴⁵I figli degli stranieri son venuti meno, sono usciti tremanti dai loro ripari.

⁴⁵Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.

⁴⁶Vive l’Eterno! Sia benedetta la mia ròcca! E sia esaltato l’Iddio della mia salvezza!

⁴⁶Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

⁴⁷l’Iddio che fa la mia vendetta e mi sottomette i popoli,

⁴⁷HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!

⁴⁸che mi scampa dai miei nemici. Sì, tu mi sollevi sopra i miei avversari, mi riscuoti dall’uomo violento.

⁴⁸Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;

⁴⁹Perciò, o Eterno, ti loderò fra le nazioni, e salmeggerò al tuo nome.

⁴⁹du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!

⁵⁰Grandi liberazioni egli accorda al suo re, ed usa benignità verso il suo Unto, verso Davide e la sua progenie in perpetuo.

⁵⁰Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.

⁵¹Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.