¹In te, o Eterno, io mi confido, fa’ ch’io non sia giammai confuso.

¹Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

²Per la tua giustizia, liberami, fammi scampare! Inchina a me il tuo orecchio, e salvami!

²Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

³Siimi una ròcca, una dimora ove io possa sempre rifugiarmi! Tu hai prescritto ch’io sia salvato, perché sei la mia rupe e la mia fortezza.

³Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

⁴O mio Dio, liberami dalla man dell’empio dalla man del perverso e del violento!

⁴Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

⁵Poiché tu sei la mia speranza, o Signore, o Eterno, la mia fiducia fin dalla mia fanciullezza.

⁵Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

⁶Tu sei stato il mio sostegno fin dal seno materno, sei tu che m’hai tratto dalle viscere di mia madre; tu sei del continuo l’oggetto della mia lode.

⁶Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

⁷Io son per molti come un prodigio, ma tu sei il mio forte ricetto.

⁷Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

⁸Sia la mia bocca ripiena della tua lode, e celebri ogni giorno la tua gloria!

⁸Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

⁹Non rigettarmi al tempo della vecchiezza, non abbandonarmi quando le mie forze declinano.

⁹Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

¹⁰Perché i miei nemici parlan di me, e quelli che spiano l’anima mia cospirano assieme,

¹⁰Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

¹¹dicendo: Iddio l’ha abbandonato; inseguitelo e prendetelo, perché non c’è alcuno che lo liberi.

¹¹»Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

¹²O Dio, non allontanarti da me, mio Dio, affrettati in mio aiuto!

¹²Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

¹³Sian confusi, siano consumati gli avversari dell’anima mia, sian coperti d’onta e di vituperio quelli che cercano il mio male!

¹³Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

¹⁴Ma io spererò del continuo, e a tutte le tue lodi ne aggiungerò delle altre.

¹⁴Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

¹⁵La mia bocca racconterà tuttodì la tua giustizia e le tue liberazioni, perché non ne conosco il numero.

¹⁵Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

¹⁶Io mi farò innanzi a dir de’ potenti atti del Signore, dell’Eterno; ricorderò la tua giustizia, la tua soltanto.

¹⁶Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

¹⁷O Dio, tu m’hai ammaestrato dalla mia fanciullezza, ed io, fino ad ora, ho annunziato le tue maraviglie.

¹⁷Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

¹⁸Ed anche quando sia giunto alla vecchiaia ed alla canizie, o Dio, non abbandonarmi, finché non abbia fatto conoscere il tuo braccio a questa generazione, e la tua potenza a quelli che verranno.

¹⁸Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

¹⁹Anche la tua giustizia, o Dio, è eccelsa; tu hai fatto cose grandi; o Dio, chi è pari a te?

¹⁹Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

²⁰Tu, che ci hai fatto veder molte e gravi distrette, ci darai di nuovo la vita e ci trarrai di nuovo dagli abissi della terra;

²⁰Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

²¹tu accrescerai la mia grandezza, e ti volgerai di nuovo a me per consolarmi.

²¹Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

²²Io altresì ti celebrerò col saltèro, celebrerò la tua verità, o mio Dio! A te salmeggerò con la cetra, o Santo d’Israele!

²²Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

²³Le mie labbra giubileranno, quando salmeggerò a te e l’anima mia pure, che tu hai riscattata.

²³Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

²⁴Anche la mia lingua parlerà tuttodì della tua giustizia, perché sono stati svergognati, sono stati confusi quelli che cercavano il mio male.

²⁴Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.