¹Salmo di Asaf. Certo, Iddio è buono verso Israele, verso quelli che son puri di cuore.

¹En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

²Ma, quant’è a me, quasi inciamparono i miei piedi; poco mancò che i miei passi non sdrucciolassero.

²Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

³Poiché io portavo invidia agli orgogliosi, vedendo la prosperità degli empi.

³ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

⁴Poiché per loro non vi son dolori, il loro corpo è sano e pingue.

⁴Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

⁵Non sono travagliati come gli altri mortali, né son colpiti come gli altri uomini.

⁵De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

⁶Perciò la superbia li cinge a guisa di collana, la violenza li cuopre a guisa di vestito.

⁶Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

⁷Dal loro cuore insensibile esce l’iniquità; le immaginazioni del cuor loro traboccano.

⁷Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

⁸Sbeffeggiano e malvagiamente ragionan d’opprimere; parlano altezzosamente.

⁸De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

⁹Metton la loro bocca nel cielo, e la loro lingua passeggia per la terra.

⁹Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

¹⁰Perciò il popolo si volge dalla loro parte, e beve copiosamente alla loro sorgente,

¹⁰därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

¹¹e dice: Com’è possibile che Dio sappia ogni cosa, che vi sia conoscenza nell’Altissimo?

¹¹Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

¹²Ecco, costoro sono empi: eppure, tranquilli sempre, essi accrescono i loro averi.

¹²Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

¹³Invano dunque ho purificato il mio cuore, e ho lavato le mie mani nell’innocenza!

¹³Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

¹⁴Poiché son percosso ogni giorno, e il mio castigo si rinnova ogni mattina.

¹⁴jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

¹⁵Se avessi detto: Parlerò a quel modo, ecco, sarei stato infedele alla schiatta de’ tuoi figliuoli.

¹⁵Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

¹⁶Ho voluto riflettere per intender questo, ma la cosa mi è parsa molto ardua,

¹⁶När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

¹⁷finché non sono entrato nel santuario di Dio, e non ho considerata la fine di costoro.

¹⁷till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

¹⁸Certo, tu li metti in luoghi sdrucciolevoli, tu li fai cadere in rovina.

¹⁸Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

¹⁹Come sono stati distrutti in un momento, portati via, consumati per casi spaventevoli!

¹⁹Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

²⁰Come avviene d’un sogno quand’uno si sveglia, così tu, o Signore, quando ti desterai, sprezzerai la loro vana apparenza.

²⁰Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

²¹Quando il mio cuore s’inacerbiva ed io mi sentivo trafitto internamente,

²¹När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

²²ero insensato e senza conoscimento; io ero verso di te come una bestia.

²²då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

²³Ma pure, io resto del continuo con te; tu m’hai preso per la man destra;

²³Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

²⁴tu mi condurrai col tuo consiglio, e poi mi riceverai in gloria.

²⁴Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

²⁵Chi ho io in cielo fuori di te? E sulla terra non desidero che te.

²⁵Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

²⁶La mia carne e il mio cuore posson venir meno, ma Dio è la ròcca del mio cuore e la mia parte in eterno.

²⁶Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

²⁷Poiché, ecco, quelli che s’allontanan da te periranno; tu distruggi chiunque, fornicando, ti abbandona.

²⁷Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

²⁸Ma quanto a me, il mio bene è d’accostarmi a Dio; io ho fatto del Signore, dell’Eterno, il mio rifugio, per raccontare, o Dio, tutte le opere tue.

²⁸Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.