1Canto. Salmo dei figliuoli di Kore. Per il Capo de’ musici. Da cantarsi mestamente. Cantico di Heman, l’Ezrahita. O Eterno, Dio della mia salvezza, io grido giorno e notte nel tuo cospetto.
1En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.
2Venga la mia preghiera dinanzi a te, inclina il tuo orecchio al mio grido;
2HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
3poiché l’anima mia è sazia di mali, e la mia vita è giunta presso al soggiorno dei morti.
3Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
4Io son contato fra quelli che scendon nella fossa; son come un uomo che non ha più forza.
4Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.
5Prostrato sto fra i morti, come gli uccisi che giaccion nella tomba, de’ quali tu non ti ricordi più, e che son fuor della portata della tua mano.
5Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
6Tu m’hai posto nella fossa più profonda, in luoghi tenebrosi, negli abissi.
6Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
7L’ira tua pesa su me, e tu m’hai abbattuto con tutti i tuoi flutti. Sela.
7Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
8Tu hai allontanato da me i miei conoscenti, m’hai reso un’abominazione per loro. Io son rinchiuso e non posso uscire.
8Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
9L’occhio mio si consuma per l’afflizione; io t’invoco ogni giorno, o Eterno, stendo verso te le mie mani.
9Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
10Opererai tu qualche miracolo per i morti? I trapassati risorgeranno essi a celebrarti? Sela.
10Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
11La tua benignità sarà ella narrata nel sepolcro, o la tua fedeltà nel luogo della distruzione?
11Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.
12Le tue maraviglie saranno esse note nelle tenebre, e la tua giustizia nella terra dell’oblìo?
12Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
13Ma, quant’è a me, o Eterno, io grido a te, e la mattina la mia preghiera ti viene incontro.
13Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
14Perché, o Eterno, rigetti tu l’anima mia? Perché nascondi il tuo volto da me?
14Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
15Io sono afflitto, e morente fin da giovane; io porto il peso dei tuoi terrori e sono smarrito.
15Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
16I tuoi furori mi son passati addosso; i tuoi terrori m’annientano,
16Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
17mi circondano come acque ogni giorno, mi attornian tutti assieme.
17Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
18Hai allontanato da me amici e compagni; i miei conoscenti sono le tenebre.
18De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
19Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.