1A wid eɛzizen, imi i ɣ-d țțunefkent lemɛahdat-agi, ilaq a nessizdeg iman-nneɣ seg wayen akk issenǧasen lǧețța-nneɣ akk-d wulawen-nneɣ iwakken a nkemmel tezdeg n tikli-nneɣ akk-d Sidi Ṛebbi, s ṭṭaɛa d wannuz.
1Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds fruktan.
2Qeblet-aɣ deg wulawen-nwen ! Ur neḍlim yiwen, ur nexdim cceṛ ula i yiwen, ur nečči lḥeqq n yiwen.
2Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något förfång. --
3Ur d-nniɣ ara annect-agi iwakken a kkun-sḍelmeɣ ; axaṭer nniɣ-awen t-id yakan : ama nedder ama newweḍ ɣer lmut, tellam deg wulawen-nneɣ .
3Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och leva med varandra.
4Lețkal-iw fell-awen meqqeṛ, țzuxxuɣ aṭas yis-wen ; yethedden wul-iw yerna yeččuṛ d lfeṛḥ ɣas akken nesɛedda aṭas n leɛtab.
4Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt överflöd, mitt i allt vårt betryck.
5Seg wasmi i d-nekcem tamurt n Masidunya ur nesteɛfa, nețwaḥṛes si mkul tama : ccwal di beṛṛa, tugdi deg ulawen-nneɣ.
5Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål, utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
6Lameɛna Sidi Ṛebbi yețṣebbiṛen wid yețwaḥeqṛen, iṣebbeṛ aɣ s gma-tneɣ Titus mi d-yewweḍ.
6men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss genom Titus' ankomst,
7Mačči kan mi d-yewweḍ gma tneɣ Titus i nețțuṣebbeṛ, lameɛna nețțuṣebbeṛ daɣen s ṣṣbeṛ i d-yewwi s ɣuṛ-wen. Yeḥka-yaɣ-d acḥal tețmennim a yi-teẓrem, acḥal tḥeznem d wamek tebɣam a yi-tɛiwnem seg ul. ?ef wayagi i gzad lfeṛḥ-iw.
7och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så gladde jag mig ännu mer.
8?riɣ belli sḥezneɣ-kkun s tebṛaț iw tamezwarut, lameɛna ur ndimeɣ ara ; ɣas akken ndemmeɣ, ndemmeɣ kan mi ẓriɣ sḥezneɣ-kkun kra n lweqt.
8Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu icke detta. Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten tid --
9Tura aql-i feṛḥeɣ, mačči imi i kkun-sḥezneɣ, meɛna imi s leḥzen-agi tettubem yerna tbeddlem tikli. Axaṭer leḥzen-nni i d-yeɣlin fell awen yusa-d s ɣuṛ Sidi Ṛebbi, s wakka ur d-yekki wacemma n diri s ɣuṛ-nneɣ.
9så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade, och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
10Leḥzen i d-itekken s ɣuṛ Sidi Ṛebbi ițbeddil tikli n wemdan, yețțawi ɣer leslak yerna ur nțendemmay ara deg-s ; ma d leḥzen i d-itekken si ddunit, yețțawi ɣer lmut.
10Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men världens bedrövelse kommer åstad död.
11Leḥzen-agi-nwen yeɛǧeb aṭas Sidi Ṛebbi, walit acḥal i gexdem deg-wen : acḥal i tenneḥcamem d wamek i tḍelbem ssmaḥ ! Acḥal tendemmem, tekcem-ikkun tugdi n Sidi Ṛebbi ; acḥal tcedham a yi teẓrem yerna tebɣam a yi tɛiwnem ; amek daɣen tɛuqbem wid ixeddmen cceṛ ! Deg wayagi meṛṛa tesbeggnem-d belli teṣfam di taluft-agi.
11Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det här gäller. --
12Ihi ma uriɣ-awen-d, mačči ɣef ddemma n win iḍelmen neɣ win yețwaḍelmen, lameɛna iwakken a d-iban gar-awen zdat Sidi Ṛebbi, acḥal meqqeṛ leḥmala-nwen ɣuṛ-nneɣ.
12Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva uppenbart bland eder själva inför Gud.
13?ef wannect-agi i theddnen wulawen-nneɣ. Sennig ṣṣbeṛ-agi, lfeṛḥ-nneɣ yennerna mi nwala acḥal yefṛeḥ yis-wen gma-tneɣ Titus, axaṭer tekksem-as anezgum.
13Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har fått vederkvickelse genom eder alla.
14?ideț zuxxeɣ yis-wen zdat-es, lameɛna ur nneḥcameɣ ara, axaṭer anagar tideț i wen-d-nheddeṛ yal ass imi ayen akken s wayes nzuxx yis-wen zdat gma-tneɣ Titus, iban-ed belli ț-țideț ;
14Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara sanning.
15lemḥibba-s ɣuṛ-wen tețnerni mkul m'ara d-immekti amek i tesṭerḥbem yis s leqdeṛ d wannuz.
15Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot honom, med fruktan och bävan.
16Feṛḥeɣ imi zemreɣ ad țekleɣ fell-awen di kullec.
16Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid gott mod.