¹Mi fkan lameṛ a nerkeb lbabuṛ ɣer tmurt n Selyan, ǧǧan Bulus akk-d kra n imeḥbas nniḍen i yiwen ufesyan n terbaɛt n Qayṣer, isem-is Xulyus.

¹När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.

²Nerkeb deg yiwen lbabuṛ n temdint n Adramit, ara iṛuḥen rrif n tmura n Asya ; nṛuḥ, yedda yid-nneɣ Aristaṛk yellan d amasiduni n temdint n Tiṣalunik.

²Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.

³Azekka-nni, newweḍ ɣer temdint n Sidun , Xulyus yețqadaṛen Bulus, ixdem-as lemziya, iserreḥ-as ad iṛuḥ ɣer imdukkal-is iwakken a s-d-fken ayen yeḥwaǧ.

³Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.

⁴Mi neqleɛ syenna, nɛedda rrif rrif n tegzirt n Qubṛus axaṭer iṣbeḥ-aɣ-d waḍu iǧehden si zdat.

⁴När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.

⁵Nezger lebḥeṛ n Silisya akk-d Bamfilya, newweḍ ɣer lmeṛṣa n Mira yellan di tmurt n Lizya.

⁵Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.

⁶Afesyan-nni yufa dinna lbabuṛ n Skandriya ara iṛuḥen ɣer tmurt n Selyan, isserkeb-aɣ deg-s.

⁶Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.

⁷Lbabuṛ nni yewwi-yaɣ kra n wussan s țțawil ; armi neṛwa leɛtab i newweḍ ɣer tama n temdint n Knidus, imi ur aɣ-yeǧǧi ara waḍu a nqeṛṛeb, nɛedda rrif n tegzirt n Kritus, ɣer tama n Salmuni.

⁷Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.

⁸Nkemmel rrif rrif s leɛtab, armi newweḍ ɣer yiwen wemkan isem-is « Lemraṣi icebḥen », zdat temdint n Lazaya.

⁸Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

⁹Nesṛuḥ aṭas n lweqt, lweqt n usafer di lebḥeṛ yuɣal yewɛeṛ aṭas, imi ass i deg țțuẓummen wat Isṛail di taggara n lexṛif iɛedda.

⁹Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då

¹⁰Daymi i sen-iɛeggen Bulus yenna-yasen : Ay atmaten, ẓriɣ belli tikkelt-agi ma nkemmel aṣafeṛ-nneɣ, a d-tili lexsaṛa mačči kan i lbabuṛ d sselɛa yellan deg-s, lameɛna tezmer aț-țeglu ula yis-nneɣ.

¹⁰och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»

¹¹Afesyan-nni aṛumani yuɣ awal i bab n lbabuṛ akk-d win i t-inehṛen wala ad yaɣ awal i Bulus.

¹¹Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.

¹²Imi lmeṛṣa-nni ur telhi ara iwakken ad sɛeddin deg-s ccetwa, azgen ameqqran n ibeḥriyen bɣan ad ṛuḥen, iwakken ma yella wamek, ad awḍen ɣer lmeṛṣa n Finikus yellan di tegzirt n Kritus ; lmeṛṣa-yagi tqubel lǧiha taɣeṛbit, bɣan ad sɛeddin deg-s ccetwa.

¹²Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.

¹³Akken i d-yekker yiwen ubeḥri xfifen, ɣilen ad awḍen ɣer leqsed nsen. Refden amextaf n lbabuṛ, ṛuḥen rrif rrif n tegzirt n Kritus.

¹³Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

¹⁴Lameɛna ur tɛeṭṭel ara tekker-ed yiwet n tbuciḍant iwumi qqaṛen Erakilun i d-ikkan seg idurar n tegzirt-nni.

¹⁴Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.

¹⁵Imi lbabuṛ ur s-izmir ara i tbuciḍant-nni, neǧǧa-t a t-yawi waḍu ɣer wanda i s-yehwa,

¹⁵Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.

¹⁶nɛedda seddaw yiwet n tegzirt tamecṭuḥt yeddurin ɣef waḍu, isem-is Kluda. Mi ɣ-teɣli teflukt-nni n leslak, s leɛtab ameqqran i ț-id-nessuli ɣer lbabuṛ.

¹⁶När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.

¹⁷Imi nuggad a ɣ-yawi waḍu ɣer leryuf iweɛṛen n tmurt n Libya, ncudd lbabuṛ s imurar ; nerna nṣubb-ed lbac-nni s wayes i t-yețțawi waḍu, neǧǧa iman-nneɣ a ɣ-yawi ɣer wanda yebɣa.

¹⁷Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.

¹⁸Azekka-nni, imi mazal lebḥeṛ yenhewwal, nessenqes kra n sselɛa yellan deg-s nḍeggeṛ-iț ɣer lebḥeṛ.

¹⁸Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.

¹⁹Ass wis tlata, ixeddamen n lbabuṛ rnan ḍeggṛen sselɛa-nni i d-iqqimen.

¹⁹På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.

²⁰Acḥal n wussan ur d-iban yiṭij ur d-banen itran, lebḥeṛ mazal-it yerwi, ur numin ara a nțwasellek.

²⁰Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.

²¹Aṭas wussan i neqqim mbla lmakla ; dɣa Bulus ibedd-ed gar-asen yenna : Ay irgazen, lemmer i yi-tuɣem awal m'akken i wen-d-nniɣ : a neqqim axiṛ di lmeṛṣa n Kritus, tili ur d-tdeṛṛu ara lexsaṛa akk-d lxuf-agi !

²¹Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.

²²Tura ur țțagadet ara, sǧehdet iman-nwen axaṭer ula d yiwen deg-wen ur ițmețțat ; ur d-tețțili lexsaṛa anagar lbabuṛ-agi ara iɣeṛqen.

²²Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.

²³Iḍ iɛeddan, Sidi Ṛebbi i ɛebbdeɣ iceggeɛ-ed yiwen lmelk ibedd-ed ɣuṛ-i

²³Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:

²⁴yenna-yi-d : « a Bulus, ur țțaggad ara ! Ilaq aț-țbeddeḍ zdat Qayṣer, atan Sidi Ṛebbi a kkun isellek s kečč s wid yellan yid-ek ».

²⁴'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'

²⁵Sewṛet ihi ay atmaten ! Țekleɣ ɣef Ṛebbi ad idṛu am akken i d-yenna ;

²⁵Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.

²⁶mbla ccekk ihi a ɣ-ḍeggṛent lemwaji ɣer yiwet n tegzirt.

²⁶Men på en ö måste vi bliva kastade.»

²⁷Iḍ wis ṛbeɛṭac, mazal aḍu yețhuccu-yaɣ ițțawi-yaɣ akkin akka ɣef lebḥeṛ Agrakal ; di țnaṣfa n yiḍ, ibeḥṛiyen ḥussen belli ur bɛiden ara ɣef lberr.

²⁷När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.

²⁸Ktalen lqaɛ n lebḥeṛ s wemrar, ufan llant

²⁸De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.

²⁹Imi uggaden lbabuṛ a t-id-iḥaz kra seddaw-as, ḍeggṛen ṛebɛa imextafen ɣer deffir n lbabuṛ, tqelqen melmi ara yali wass.

²⁹Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.

³⁰Lameɛna ixeddamen n lbabuṛ țqelliben ad rewlen ; ṣubben taflukt n leslak ɣer lebḥeṛ, steɛmilen am akken d amextaf ara ḍeggṛen ɣer zdat lbabuṛ.

³⁰Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.

³¹Dɣa Bulus yenna i lqebṭan d lɛeskeṛ-is : M'ur qqimen ara yergazen-agi di lbabuṛ, ur tezmirem ara aț-țmenɛem ! S

³¹Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»

³²Imiren lɛeskeṛ gezmen imurar n teflukt, ǧǧan-ț aț-țeɣli ɣer lebḥeṛ.

³²Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.

³³Weqbel ad yali wass, Bulus inha-ten akk ad ččen cwiṭ n lqut, yenna : Ass-agi d ass wis ṛbeɛṭac ur teɛṛiḍem lqut.

³³Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.

³⁴Tura nhiɣ-kkun ihi aț-țeččem iwakken aț-țețțusellkem, ula d yiwen deg-wen ur s-ițṛuḥ wenẓad seg uqeṛṛuy.

³⁴Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.

³⁵Mi d-yenna ayagi, iddem-ed aɣṛum, iḥmed Ṛebbi zdat-sen meṛṛa, yebḍa-t, yebda itețț.

³⁵När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.

³⁶Yekkes-asen akk lxuf dɣa ččan.

³⁶Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.

³⁸Mi ččan armi ṛwan, ḍeggṛen ɣer lebḥeṛ ticekkaṛin n yirden, iwakken ad yifsus lbabuṛ.

³⁷Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.

³⁹Mi guli wass, ur eɛqilen ara maḍi tamurt-nni anda wwḍen. Lameɛna walan yiwen wemkan iqeṛben, iban-ed deg-s ṛṛmel, bɣan ad rren lbabuṛ ɣer dinna ma yella wamek.

³⁸Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

⁴⁰Fsin imurar i imextafen bran asen ɣer lebḥeṛ, fsin daɣen imurar i imeqdafen s wacu nehṛen lbabuṛ ; dɣa ssulin yiwen ubeḥnuq yellan ɣer zdat n lbabuṛ iwakken a ten-yawi waḍu ɣer rrif n lebḥeṛ.

³⁹När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.

⁴¹Lameɛna wwḍen ɣer yiwen wemkan n ṛṛmel iwumi d-izzi lebḥeṛ ; rran ɣer dinna lbabuṛ-nni, lǧiha n zdat teḥṣel di ṛṛmel teḥbes ma d lǧiha n deffir tebda tețṛuẓu si lqewwa n lemwaji.

⁴⁰De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.

⁴²Lɛeskeṛ bɣan ad nɣen imeḥbas-nni axaṭer uggaden a sen-rewlen s lɛum.

⁴¹De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.

⁴³Lqebṭan-nni i gebɣan ad isellek Bulus, ur ten-yeǧǧi ara ad xedmen lebɣi-nsen. Yefka lameṛ i wid yessnen ad ɛummen, ad ḍeggṛen iman-nsen d imezwura ɣer waman iwakken ad awḍen ɣer rrif.

⁴²Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.

⁴⁴Ma d wiyaḍ a ten-tebɛen, ad ṭṭfen di telwiḥin neɣ deg iceqfan n lbabuṛ. S wakka, wwḍen meṛṛa ɣer rrif n lebḥeṛ di laman.

⁴³Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,

⁴⁴och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.