¹Ay atmaten-iw, ur țnadit ara aț-țuɣalem meṛṛa d wid yesselmaden, axaṭer teẓram belli d nukni s wid yesselmaden, ara yețțuḥasben akteṛ n wiyaḍ,

¹Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta att vi skola få en dess strängare dom.

²axaṭer nɣelleḍ meṛṛa, yal yiwen deg-nneɣ amek i gɣelleḍ. Win ur nɣelleḍ ara deg umeslay-is d amdan ikemlen, ula d lǧețța-s yezmer ad iḥkem deg-s.

²I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.

³Ma yella nerra aleggam deg yimi n uɛewdiw iwakken a ɣ-yaɣ awal, lǧețța-ines meṛṛa txeddem akken nebɣa.

³När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.

⁴Walit daɣen lbabuṛ, ɣas d ameqqran, yețsuḍu deg-s waḍu iǧehden, meɛna s yiwen ujeggu d ameẓyan, lqebṭan-ines issedduy-it ɣer wanda yebɣa.

⁴Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit styrmannen vill.

⁵Akken daɣen ula d iles ; ɣas mecṭuḥ deg yiman-is, yețzuxxu s lecɣal imeqqranen. Walit times tamecṭuḥt i gzemren aț-țesseṛɣ tiẓgi tameqqrant.

⁵Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.

⁶Iles daɣen ț-țimes, d bab n lbaṭel, yesɛa amkan di lǧețța-nneɣ yerna yessamas akk taṛwiḥt-nneɣ, yesseṛɣay akk tudert-nneɣ s tmes n ǧahennama i seg d-yuɣ aẓar.

⁶Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv är antänd av Gehenna.

⁷Amdan yezmer ad iḥeṛṛeb yal ṣṣenf n lewḥuc : ama d wid iteddun ɣef ṛebɛa iḍaṛṛen, ama d ifṛax, ama d izerman ama d lewḥuc n lebḥeṛ yerna ț-țideț iɣleb-iten meṛṛa.

⁷Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och verkligen har blivit tamd, genom människors natur.

⁸Ma d iles, ulac amdan i gzemren a t-yeɣleb. Yeččuṛ d ssem ineqqen ; d lehlak ur nesɛi ddwa.

⁸Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift.

⁹Yis i nḥemmed Sidi Ṛebbi baba tneɣ, yis daɣen i nenneɛɛel imdanen i d-ixleq Sidi Ṛebbi ɣer ccbiha-s.

⁹Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.

¹⁰Seg yimi-agi i d-țeffɣent ddeɛwat n lxiṛ d nneɛlat. Ay atmaten-iw, ur ilaq ara ad yili wakka.

¹⁰Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder.

¹¹Eɛni yezmer yiwen n lɛinseṛ a d-yefk aman ḥlawen akk-d wid ṛẓagen ?

¹¹Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten?

¹²Ay atmaten-iw, ulac taneqleț ara d-yefken azemmur, neɣ tara ara d-yefken tibexsisin, lɛinseṛ meṛṛiɣen ur yezmir ara a d-yefk aman yelhan.

¹²Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.

¹³Ma yella yiwen deg-wen yefhem yetɛeqqel, ilaq a t-id-isbeggen s tikli-ines yelhan akk-d lecɣal i gxeddem s tmusni d wannuz.

¹³Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som hövas en sådan man.

¹⁴Meɛna ma yella ul-nwen yeččuṛ ț-țismin tirẓaganin yerna tebɣam a d-tekkem sennig wiyaḍ ; ur xeddmet ara ccan i yiman-nwen, ur skiddibet ara, ur nekkṛet ara tideț.

¹⁴Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot sanningen.

¹⁵Lefhama am tagi ur d-tekki ara s ɣuṛ Ṛebbi meɛna d lefhama n ddunit akk-d yemdanen, tekka-d daɣen s ɣuṛ Cciṭan.

¹⁵Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och tillhör de »själiska» människorna, ja, de onda andarna.

¹⁶Axaṭer anda llant tismin d wemḥizwer, yella ussexṛeb d mkul ccɣel n diri yellan.

¹⁶Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är.

¹⁷Lefhama n bab igenwan uqbel kullec teṣfa, ț-țamhennit, ț-țuṛẓint, teččuṛ d leḥnana akk-d lecɣal yelhan, ur tesɛi timrurit ur tesɛi sin wudmawen.

¹⁷Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.

¹⁸Imawlan n lehna țeẓẓun s lehna ayen i d-issemɣayen ayen yellan d lḥeqq ɣer Sidi Ṛebbi.

¹⁸Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del som hålla frid.