1Ass n lḥedd ṣṣbeḥ zik, tilawin nni ṛuḥent ɣer uẓekka, wwint yid-sent leɛṭeṛ i d-heggant.
1Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
2Ufant azṛu-nni iqeflen aẓekka, yegrareb akkin.
2Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
3Mi kecment ɣer daxel, ur ufint ara lǧețța n Sidna Ɛisa ;
3Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
4qqiment wehment. Atnaya ḍehṛen-asent-id sin yergazen s llebsa yețfeǧǧiǧen.
4När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
5Ikcem itent lxuf, brant i wallen nsent ɣer lqaɛa ; irgazen-nni nnan-asent : Acuɣeṛ tețqellibemt deg uẓekka win yeddren ?
5Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
6Ulac-it dagi, yeḥya-d si ger lmegtin. Ur tecfimt ara ɣef wayen i wen-d-yenna di tmurt n Jlili ?
6Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
7« Ilaq Mmi-s n bunadem ad ițwasellem ger ifassen n yemcumen, ad ițusemmeṛ ɣef wumidag, ass wis tlata a d-iḥyu si ger lmegtin. »
7'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
8Dɣa mmektant-ed imeslayen n Sidna Ɛisa.
8Då kommo de ihåg hans ord.
9Fɣent seg uẓekka iwakken ad ssiwḍent lexbaṛ ɣef wayen yedṛan, i ḥdac-nni yinelmaden d wid yellan yid-sen.
9Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
10Llant gar-asent Meryem-nni tamagdalit, Yunna, Meryem yemma-s n Yeɛqub akk-d tidak nniḍen yeddan yid-sent ; ḥkant kullec i inelmaden.
10Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
11Lameɛna ayen i sen-ḥkant iban asen-d am tmacahuț, ur tent-uminen ara.
11Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
12Dɣa Buṭrus yekker yuzzel ɣer uẓekka. Mi gewweḍ, imuqel ɣer daxel, iwala anagar lekfen di lqaɛa. Yuɣal syenna, iwhem deg wayen yedṛan.
12Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
13Ass-nni, sin inelmaden teddun ɣer yiwet n taddart isem-is Amawes, taddart-agi tebɛed ɣef temdint n Lquds azal n snat sswayeɛ n tikli.
13Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
14?eddun țmeslayen wway gar-asen ɣef wayen akk yedṛan.
14Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
15Akken llan țmeslayen, Sidna Ɛisa iqeṛṛeb ɣuṛ-sen, yedda yid-sen.
15Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
16Lameɛna nutni ur t-eɛqilen ara.
16Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
17Yenna-yasen : ?ef wacu i tețmeslayem akka deg webrid ? D acu i d yesseɣlin fell-awen leḥzen ?
17Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
18Yiwen deg-sen, isem-is Klufas, yenna-yas : Eɛni anagar kečč ur neẓri ara ayen yedṛan ussan-agi di temdint n Lquds ?
18Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
19Nețța yenna-yasen : D acu yedṛan akka ? Rran-as : Ayen yedṛan d Ɛisa anaṣari nnbi-nni, yesɛan tazmert tameqqrant deg wayen ixeddem d wayen i d-iqqaṛ zdat Ṛebbi akk-d yemdanen.
19Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
20Lmuqedmin imeqqranen d lḥekkam-nneɣ sellmen-t ɣer ifassen n iṛumaniyen, ḥekmen fell-as s lmut, semmṛen-t ɣef wumidag.
20huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
21Nukni neḍmeɛ d nețța ara isellken wat Isṛail ; ass-agi d ass wis tlata segmi yedṛa wannect-a.
21Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
22?-țideț, kra si tilawin-nneɣ swehment-aɣ ! Mi ṛuḥent ṣṣbeḥ zik ɣer uẓekka
22Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
23ur ufint ara lǧețța-s. Uɣalent-ed nnant-aɣ-ed belli ḍehṛen asent-ed snat n lmalayekkat i sent id-yennan « atan yedder. »
23och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
24Kra seg-neɣ ṛuḥen ɣer uẓekka ufan kullec akken i t-id-nnant tilawin nni ; lameɛna nețța ur t-ẓrin ara.
24Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
25Dɣa Sidna Ɛisa yenna-yasen : A wid iɣeflen ! Acimi tețɛeṭṭilem aț-țamnem s wayen i d-nnan lenbiya ?
25Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
26Eɛni ur ilaq ara ad yenɛețțab Lmasiḥ akka uqbel ad yekcem di tmanegt-is ?
26Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
27Dɣa yessefhem-asen ayen meṛṛa yuran fell-as di tira iqedsen ; yebda-d si tektabin n Sidna Musa, armi ț-țid n lenbiya meṛṛa.
27Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
28Mi qṛib ad awḍen ɣer taddart i ɣer teddun, Sidna Ɛisa yerra iman-is am akken yebɣa ad ikemmel abrid-is.
28När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
29Lameɛna nutni ḥellelen-t nnan-as : Qqim yid-nneɣ, atan ț-țameddit, qṛib a d-yeɣli yiḍ. Sidna Ɛisa ikcem ad yeqqim yid-sen.
29Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
30Mi qqimen ɣer imensi, yeddem ed aɣṛum, yeḥmed Ṛebbi, yebḍa-t, ifṛeq-asen-t.
30Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
31Dɣa ldint-ed wallen nsen, ɛeqlen-t, imiren kan yețwaṛfeɛ gar-asen.
31Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
32Bdan qqaṛen wway gar-asen : Ur nḥuss ara i kra iṛeqqen deg wulawen-nneɣ mi ɣ-d-iheddeṛ deg ubrid yerna yessefham-aɣ-d ayen yellan di tira iqedsen ?
32Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
33Imiren kan, kkren-d uɣalen ɣer temdint n Lquds. Ufan ḥdac-nni inelmaden akk-d imdukkal-nsen nnejmaɛen.
33Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
34Nnan-asen-d : ?-țideț Sidna Ɛisa iḥya-d, yesban ed iman-is i Semɛun.
34Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
35Nutni daɣen bdan ḥekkun-asen ayen yedṛan yid-sen deg webrid d wamek i t-ɛeqlen mi sen-ifṛeq aɣṛum.
35Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
36Mazal-iten țmeslayen, Sidna Ɛisa s yiman-is ibedd-ed gar-asen. Yenna yasen : Sslam fell-awen.
36Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
37Ikcem-iten akk lxuf, ɣilen d lexyal i d-ibedden ɣuṛ-sen.
37Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
38Nețța yenna-yasen : Acuɣeṛ i tuggadem ? D acu-t ccekk-agi deg ulawen-nwen ?
38Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
39Walit ifassen-iw akk-d iḍaṛṛen iw, d nekk s yiman-iw ! Nnalet-iyi-d, walit ! Lexyal ur yesɛi aksum ur yesɛi iɣsan, akken tețwalim sɛiɣ-ten !
39Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
40Mi sen-yenna ayagi, yesken-asen ifassen-is d iḍaṛṛen-is.
40Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
41Wehmen, ččuṛen wulawen-nsen d lfeṛḥ armi ur zmiren ara ad amnen ayen țwalin, dɣa yenna-yasen : Yella dagi wayen ara ččeɣ ?
41Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
42Fkan-as-d aftat n lḥut ikenfen.
42Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
43Iddem-it-id, yečča-t zdat-sen.
43och han tog det och åt därav i deras åsyn.
44Yenna yasen : Atah wayen i wen-d-nniɣ mi lliɣ yid-wen : « ilaq ad yedṛu wayen akk yuran fell-i di ccariɛa n Musa, d lenbiya akk-d ?abur ».
44Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
45Dɣa yeldi-yasen leɛqel iwakken ad fehmen tira iqedsen,
45Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
46yenna yasen : Atah wayen yuran tira iqedsen: « ilaq Lmasiḥ ad yeɛteb, a d-iḥyu ass wis tlata si ger lmegtin,
46Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
47țțuba d leɛfu n ddnubat ad țwabeccṛen s yisem-is i leǧnas meṛṛa, a d-bdun si temdint n Lquds ».
47och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
48Aql-ikkun d inigan-iw.
48I kunnen vittna härom.
49Atan a d-ceggɛeɣ fell-awen wayen i wen yewɛed Baba Ṛebbi. Qqimet di temdint-agi alamma ters-ed fell-awen tezmert n Ṛebbi ara d-yasen seg igenni.
49Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
50Sidna Ɛisa yewwi inelmaden-is armi d leǧwahi n taddart n Bitani. Yerfed ifassen-is, iburek-iten.
50Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
51Di teswiɛt-nni yemfaṛaq yid-sen, yețwarfed ɣer igenni,
51Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
52ma d nutni ɣlin ɣef tgecrar, țḥemmiden-t ; imiren uɣalen ɣer temdint n Lquds s lfeṛḥ.
52Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
53Yal ass țțilin deg wufrag n lǧameɛ iqedsen, țḥemmiden Sidi Ṛebbi.
53Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.