¹¶ Kua hoha toku wairua ki toku ora; ka tukua e ahau taku tangi kia rere ana; ka korero ahau i te kikiwatanga o toku ngakau.

¹Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

²Ka mea ahau ki te Atua, Kaua ahau e whakahengia; whakakitea ki ahau te take i totohe ai koe ki ahau.

²Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

³He mea pai ranei ki a koe kia tukino koe, kia whakahawea ki te mahi a ou ringa, a kia whiti tou marama ki te whakaaro o te hunga kino?

³Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

⁴He kanohi kikokiko ranei ou? he penei ranei tau titiro me ta te tangata titiro?

⁴Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

⁵He rite ranei ou ra ki o te tangata ra? He rite ranei ou tau ki o te tangata ra?

⁵Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

⁶I uiuia ai e koe toku kino, i rapua ai e koe toku hara?

⁶eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

⁷Ahakoa e mohio ana ano koe ehara ahau i te mea he, kahore ano tetahi hei whakaora i roto i tou ringa?

⁷du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

⁸¶ Na ou ringa ahau i mahi, i hanga, he mea hono marie i tetahi taha, i tetahi taha; otiia e whakangaromia ana ahau e koe.

⁸Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

⁹Kia mahara ra, nau ahau i hanga, ano he paru; tera ranei koe e whakahoki ano i ahau ki te puehu?

⁹Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

¹⁰He teka ianei he mea riringi ahau nau ano he waiu, meinga ana ahau e koe kia tetepe ano he tiihi?

¹⁰Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

¹¹Nau ahau i whakakakahu ki te kiri, ki te kikokiko, a nau ano ahau i hohou ki te wheua, ki te uaua.

¹¹Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

¹²Whakawhiwhi ana ahau e koe ki te ora, ki te atawhai, a he tirotirohanga mai nau i mau ai toku wairua.

¹²Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

¹³Heoi huna ana ano enei mea e koe i roto i tou ngakau: e mohio ana hoki ahau kei a koe ano tenei.

¹³Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

¹⁴¶ Ki te hara ahau, ka matauria e koe; e kore ano koe e whakakahore ki toku he.

¹⁴om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

¹⁵Ki te he ahau, aue toku mate: ki te tika ahau, e kore tonu e ara toku mahunga; he ki hoki noku i te whakama me te titiro iho ki toku mate.

¹⁵Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

¹⁶A ki te whakarewa ake toku mahunga i a ia, ka whaia ahau e koe ano he raiona; a ka whakakite ano koe i a koe, i tou miharo, ki ahau.

¹⁶Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

¹⁷E whakahoutia ana e koe au kaiwhakaatu i oku he, e whakanuia ana hoki e koe tou riri ki ahau; ko nga putanga ketanga ko te whawhai hei pehi i ahau.

¹⁷Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

¹⁸He aha ra ahau i whakaputaina mai ai e koe i roto i te kopu? te hemo noa atu ai ahau, a kihai tetahi kanohi i kite i ahau.

¹⁸Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

¹⁹Penei kua rite ahau, ano kua kahore noa iho; kua mauria atu ahau i te kopu ki te urupa.

¹⁹hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

²⁰He teka ranei he torutoru oku ra? Kati ra, waiho ake koa ahau, kia ahua makoha ana i tenei wa iti,

²⁰Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

²¹Keiwha haere, ahau ki te wahi e kore nei ahau e hoki mai, ki te whenua o te pouri, o te atarangi o te mata;

²¹innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

²²Ki te whenua o te pouri kerekere, o te tino o te pouri; he whenua no te atarangi o te mate, kahore nei o reira tikanga, a ko tona marama, koia ano te pouri.

²²till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.