¹¶ Na ka whakahoki a Hopa, ka mea,

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²E mohiotia ana ano tenei e ahau; engari ma te aha ka tika ai te tangata ki te Atua?

²Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

³Ki te pai ia ki te totohe ki a ia, kahore he kupu kotahi o roto i te mano e taea e ia te whakahoki ki a ia.

³Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

⁴He ngakau mohio ia, he pakari tona kaha: ko wai e whakauaua ki a ia, a e whiwhi i te pai?

⁴Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

⁵E nekehia ana e ia nga maunga, te mohio ratou; hurihia ake e ia i a ia e riri ana.

⁵honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

⁶E whakangaueuetia ana e ia te whenua, e nekehia atu ana i tona wahi, wiri ana ona pou.

⁶honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

⁷E korero nei ki te ra, a kore ake e whiti; hiritia putia iho e ia nga whetu.

⁷honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

⁸Ko ia nei anake hei hora i nga rangi, hei takahi i runga i nga ngaru o te moana.

⁸honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

⁹Nana nei i hanga a Aketura, a Tautoru, a Matariki, me nga ruma i te tonga.

⁹honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

¹⁰Nana nei i mahi nga mea nunui, e kore nei e taea te rapu atu, ae ra nga mea whakamiharo, e kore nei e taea te tatau.

¹⁰honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

¹¹Ina tonu ia e haere atu nei, a kahore ahau i kite; ka pahemo atu hoki ia, a kahore ahau e matau ki a ia.

¹¹Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

¹²Nana, ka hopu ia i tana i aru ai, ma wai ia e arai? Ko wai hei ki atu ki a ia, E aha ana koe?

¹²Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

¹³E kore te Atua e whakahoki iho i tona riri; e piko ana ki raro i a ia nga kaiawhina o Rahapa.

¹³Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹⁴¶ A kia whakahoki kupu ano ahau ki a ia, kia whiriwhiri kupu ano maku ki a ia?

¹⁴huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

¹⁵Ahakoa he tika ahau, e kore ahau e whakahoki kupu atu; engari ka inoi ahau ki toku kaiwhakawa.

¹⁵Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

¹⁶Me i karanga atu ahau, a whakahokia mai ai e ia te kupu ki ahau, kihai ahau i whakaae tera kua whakarongo mai ia ki toku reo.

¹⁶Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

¹⁷E aki ana hoki ia ia ahau ki te tupuhi, e whakanui takekore ana hoki i oku mate.

¹⁷Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

¹⁸Kahore ahau e tukua e ia kia ta toku manawa; otiia whakakiia ana e ia toku wairua ki te kawa.

¹⁸Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

¹⁹Ki te korero tatou mo te kaha o te hunga pakari, nana, kei reira ia! A ki te mea he whakawa, ko wai ra hei whakatakoto i te taima moku?

¹⁹Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

²⁰Ahakoa he tika ahau, ma toku mangai ano ahau e whakahe; ahakoa he tikanga tapatahi taku, ma reira ano e whakaatu toku ngaunga ketanga.

²⁰Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

²¹He tapatahi ahau; kahore ahau e whakaaro ki ahau ano; e whakahawea ana ahau ki toku ora.

²¹Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²²¶ He kotahi tonu ena; koia ahau ka mea, e whakamotitia ana e ia te tapatahi raua ko te kino.

²²Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

²³Na ka whakamate tata nei te whiu, he kata tana ki te whakamatautauranga o te hunga harakore.

²³Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

²⁴Kua hoatu te whenua ki te ringa o te tangata kino; e taupokina ana e ia nga mata o nga kaiwhakawa; ki te mea ehara i a ia, tena ko wai?

²⁴Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁵¶ Na, ko te hohoro o oku ra, nui atu i to te kaikawe pukapuka; e rere ana, kahore hoki e kite i te pai.

²⁵Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

²⁶Kua pahemo, kua pera me nga kaipuke tere, me te ekara ano e topa iho ana ki tana kai.

²⁶de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

²⁷Ki te mea ahau, ka wareware ahau ki taku tangi, ka unuhia atu e ahau te pouri o toku mata, a ka marama:

²⁷Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

²⁸E wehi ana ahau i oku mamae katoa, e mohio ana ahau e kore ahau e meinga e koe he harakore.

²⁸Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

²⁹Tera hoki ahau e whakahengia; he aha ahau i whakangenge kau ai i ahau?

²⁹Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

³⁰Ki te horoi ahau i ahau ki te hukarere, a ka meinga oku ringa kia ma rawa;

³⁰Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

³¹Katahi ahau ka rumakina e koe ki te poka, a whakarihariha mai ana oku kakahu ki ahau.

³¹så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

³²Ehara hoki ia i te tangata, i te penei me ahau nei, e whakahoki kupu ai ahau ki a ia, e haere tahi ai maua ki te whakawa.

³²Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

³³Kahore he kaiwhakatikatika mo ta maua, kahore he tangata hei whakapa i tona ringa ki a maua tahi.

³³ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

³⁴Me tango atu e ia tana patu i ahau, a kaua hoki tana whakamataku e whakawehi i ahau:

³⁴Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

³⁵Hei reira ahau ka korero, a kahore e wehi i a ia; kahore hoki ahau e pera i roto i ahau.

³⁵då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.