1¶ E mohiotia ana ranei e koe te wa e whanau ai nga koati mohoao o te kamaka? E kitea putia ana ranei e koe te wa e whakamamae ai nga hata?
1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2E taua ano ranei e koe nga marama e rite ana i a ratou? E mohio ana ranei koe ki te wa e whanau ai ratou?
2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3Tuohu ana ratou, kua puta mai a ratou kuao, akiritia mai ana e ratou o ratou mea whakapouri.
3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4E pai ana te ahua o a ratou kuao, e tupu ana i te parae; ka haere atu ratou, a kahore e hoki mai ano.
4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5Na wai i tuku te kaihe mohoao kia haere noa atu; nga here o te kaihe mohoao, na wai i wewete?
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6Ko te whare i whakaritea nei e ahau mona, ko te koraha: ko ona nohoanga ko te wahi titiohea.
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7Whakahaweatia iho e ia te ngangau o te pa; e kore ia e rongo ki te reo o te kaiakiaki.
7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8Ko tona wahi kai kei te tuahiwi o nga maunga, e rapua ana e ia nga mea matomato katoa.
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9E pai ranei te unikanga kia mahi ki a koe? Kei tau takotoranga kai ranei he moenga mona?
9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10E herea ranei e koe te unikanga ki tona taura i te awa parautanga? E rakarakatia ranei e ia nga raorao me tana whai ano i a koe?
10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11E whakawhirinaki atu ranei koe ki a ia, no te mea e nui ana tona kaha? E whakarerea atu ranei e koe tau mahi mana?
11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12E whakapono atu ranei koe mana au hua e whakahoki mai; mana e kohikohi mai ki tau patunga witi?
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13¶ E whakamanamana ana te parirau o te otereti; otira he atawhai ano ranei ta ona hou, ta ona raukura?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14E whakarerea ana e ia ona hua ki te whenua, whakamahanatia iho e ia ki te puehu,
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15Wareware ake ia tera pea e pepe i te waewae, e takahia ranei e te kirehe o te parae.
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16He mea pakeke ia ki ana pi me te mea ehara i a ia: ahakoa ka maumauria tana mahi, kahore ona manawapa;
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17No te mea i whakakahoretia e te Atua he ngakau mahara mona, kihai hoki i homai he whakaaro ki a ia.
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18I te wa e maranga ai ia ki runga, whakahaweatia iho e ia te hoiho raua ko tona kaieke.
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19¶ Nau ranei i hoatu tona kaha ki tae hoiho? Nau ranei tona kaki i whakakakahu ki te huruhuru?
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20Nau ranei ia i mea kia pekepeke, kia pera me te mawhitiwhiti? He hanga whakawehi te kororia o tona whewhengu.
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21E hukari ana ia ia te raorao, me te koa ano ki tona kaha: tika tonu ia ki te hunga mau patu.
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22Whakahawea ana ia ki te wehi, kahore ona mataku; e kore ano ia e nunumi mai i te hoari.
22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23Papa ana te papa pere ki tona taha, te tao e rarapa ana, me te timata.
23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24E horomia ana e ia te whenua, me te ngangau me te riri; kahore ia i te whakapono ko te reo tera o te tetere.
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25Ka tangi ana te tetere ka mea ia, Ha, ha! I tawhiti ano ka hongia e ia te pakanga, te whatitiri o nga rangatira, me te hamama.
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26¶ He mohio nou i rere ai te kahu, i roha ai i ona parirau, i anga ai whaka te tonga?
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27Nau te kupu i kake ai te ekara? i hanga ai e ia tana ohanga ki te wahi tiketike?
27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28Noho ana ia i runga i te kamaka, kei reira tona kainga, kei te kamaka keokeo, kei te pa kaha.
28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29A rapua ana e ia he kai i reira; e kite atu ana ona kanohi i tawhiti.
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30Horomititia ake ana hoki nga toto e ana pi; a ko te wahi i nga tupapaku,, kei reira ano ia.
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
34Så svarade nu HERREN Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade HERREN och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.