¹¶ Na ka whakautu a Hopa, ka mea,

¹Då tog Job till orda och sade:

²Aue, me i ata paunatia toku mamae, me i huihuia, me i whakairihia toku aitua ki te pauna!

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

³Na inaianei taimaha ake i te onepu o te moana: heoi he ohorere rawa aku kupu.

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

⁴Kei roto hoki i ahau nga pere a te Kaha Rawa, inumia ake e toku wairua to ratou paihana: rarangi tonu mai nga whakawehi a te Atua hei hoariri moku.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁵E tangi ano ranei te kaihe mohoao i te mea kei te tarutaru ia? e tangi ano ranei te kau i te mea e kai ana?

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁶E taea ranei te kai, te mea kahore nei ona ha, ki te kahore he tote? He reka ranei te whakakahukahu o te hua manu?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁷Hore rawa toku wairua e mea kia pa atu ki ena; to ratou rite ki ahau kei te kai whakarihariha.

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁸¶ Aue, me i riro mai taku i tono ai, me i homai e te Atua taku e tumanako nei!

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁹Me i pai hoki te Atua kia whakangaromia ahau, kia tukua mai tona ringa hei hatepe i ahau!

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

¹⁰Penei kua ai ano he whakamarie moku; ae, ka tino hari ahau ki te mamae, kahore nei e tohu i ahau: kihai hoki nga kupu a te Mea Tapu i huna e ahau.

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹¹He aha toku kaha, e tatari ai ahau? He aha hoki toku mutunga, e whakamanawanui ai ahau?

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹²He kaha kohatu ranei toku kaha? He parahi ranei oku kikokiko?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹³Ehara ranei i te mea kahore he awhina moku i roto i ahau, a kua oti te ngoi te pei i roto i ahau?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹⁴¶ Ko te tangata e ngoikore ana te ngakau kia puta mai te aroha o tona hoa ki a ia, ahakoa kua mahue i a ia te wehi i te Kaha Rawa.

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁵He mahi tinihanga ta oku teina, he pera me ta te awa; rere ana ratou ano he waipuke awaawa,

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁶Kua mangu nei i te hukapapa, ngaro ana te hukarere i roto.

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁷I te wa e mahana ai, ka memeha atu; i te weraweratanga, moti iho ratou i to ratou wahi.

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁸Ka peka ke nga tira e haere ana ra reira; riro ana ki te kore, a ngaro iho.

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁹Tirotirohia ana e nga tira o Tema; taria atu ana e nga tangata haere o Hepa.

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

²⁰Whakama ana ratou mo ratou i whakamanawa atu ki reira; te taenga ki aua awa, kanakana kau ana.

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²¹Na he kahore noa iho koutou; ka kite koutou i te mea whakamataku, a ka wehi.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²²¶ I mea ranei ahau, Homai ki ahau? He hakari ranei maku e homai i o koutou rawa?

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²³I mea ranei, whakaorangia ahau i te ringa o te hoariri? Hokona ahau i roto i te ringa o te kaitukino?

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²⁴Whakaakona ahau, a ka whakarongo puku ahau; whakaaturia ki ahau te mea i he ai ahau.

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁵Ano te kaha o nga kupu tika! Ko te aha ia te riria ana e a koutou kupu?

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁶E mea ana ranei koutou kia riria nga kupu? he hau kau nei hoki nga korero a te tangata kua pau ona whakaaro.

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁷Ae ra, e mea ana koutou ki te maka rota mo nga pani, ki te mea i to koutou hoa hei taonga hokohoko.

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁸Na whakaae mai, titiro mai ki ahau; he pono hoki e kore ahau e korero teka ki to koutou kanohi.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁹Tena ra, tahuri mai; kaua hoki te he e waiho; ina, tahuri mai, he tika hoki taku take.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

³⁰He he koia kei toku arero? e kore ranei toku hinengaro e mohio ki nga mea whanoke?

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?