¹¶ He teka ranei kua takoto he pakanga mo te tangata i runga i te whenua, he rite ano ona ra ki nga ra o te kaimahi?

¹En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

²E rite ana ki te pononga, e matenui nei ki te atarangi, ki te kaimahi, e tumanako nei ki te utu mo tana mahi;

²Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

³Koia toku rite, ka whiwhi nei ki nga marama horihori, a he mauiui nga po kua whakaritea moku.

³Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

⁴Ka takoto ahau, ka mea ahau, A hea ahau ara ai? he roa ia te po; heoi ka tahurihuri kau ahau a ao noa.

⁴Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁵Ko te kakahu mo oku kikokiko he kutukutu, he pokuru oneone; ka kukuti toku kiri, a ka ngatata ano.

⁵Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁶Ko oku ra hohoro atu i te rakau a te kaiwhatu; pau ake, te ai he tumanakohanga atu.

⁶Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁷¶ Kia mahara he hau oku ra; heoi ano kitenga o toku kanohi i te pai.

⁷Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁸Ko te kanohi o te tangata e kite ana i ahau, heoi ano tona tirohanga mai ki ahau: kei runga i ahau ou kanohi, heoi kahore iho ahau.

⁸Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁹Memeha atu te kapua, ngaro atu: he pera ano te tangata e haere ana ki te urupa; e kore e hoki ake.

⁹Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

¹⁰E kore ia e hoki mai ano ki tona whare, e kore ano tona wahi e mahara ki a ia i muri.

¹⁰Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹¹Na e kore e kaiponuhia e ahau toku mangai; ka korero ahau i toku wairua e mamae nei; ka tangi i te kawa i toku ngakau.

¹¹Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹²He moana ranei ahau, he tohora, i mea ai koe i te kaitirotiro moku/

¹²Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³Ki te mea ahau, kei toku moenga ahau te marie ai, ma toku takotoranga e whakamama taku tangi;

¹³När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹⁴Na ka whakahaehaetia ahau e koe ki nga moe, ka whakawehia ahau ki nga mea e whakakitea mai.

¹⁴då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁵A ki ta toku wairua he pai te tarona; pai ake te mate i enei wheua oku.

¹⁵Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁶E whakarihariha ana ahau ki toku ora; kahore oku hiahia kia ora tonu ahau: waiho noa iho ahau, he mea teka noa hoki oku ra.

¹⁶Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁷¶ He aha te tangata, i whakanuia ai e koe? i anga ai tou ngakau ki a ia?

¹⁷Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁸I titiro ai koe i a ia i tenei ata, i tenei ata, i honohono ai tau whakamatautau i a ia?

¹⁸synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹Kia pehea ake te roa ou kahore nei e tahuri atu i ahau, oku kahore nei e waiho noa iho e koe, kia horomia ai toku huware?

¹⁹Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

²⁰Mehemea kua hara ahau, kia aha atu ahau ki a koe, e te kaitiaki o nga tangata? he aha ahau i waiho ai e koe hei patunga mau i taimaha iho ai ahau ki ahau ano.

²⁰Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²¹He aha koe te whakarere noa ai i toku he, te whakapahemo ai i toku kino? Akuanei hoki ahau moe ai ki te puehu, a ka ata rapu koe i ahau, otiia kahore noa iho ahau.

²¹Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.