¹¶ E taku tama, puritia aku kupu, huna aku whakahau ki roto ki a koe.

¹Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

²Puritia aku whakahau, a ka ora; taku ture, ano ko te whatupango o tou kanohi.

²Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

³Herea ki ou maihao; tuhituhia, ko tou ngakau ano hei papa.

³Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

⁴Ki atu ki te whakaaro nui, He tuahine koe noku; kiia hoki te matauranga ko tou whanaunga wahine:

⁴Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

⁵Kia ai enei hei tiaki i a koe kei he i te wahine ke, i te wahine ke, he korero whakapati nei ana.

⁵så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

⁶¶ I titiro atu hoki ahau i te matapihi o toku whare i roto i toku whakakahokaho;

⁶Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

⁷A i matakitaki ahau i roto i nga kuware, i kite i roto i nga taitama, i tetahi tamaiti kahore rawa he whakaaro,

⁷då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

⁸E haere ana i te ara i te wahi tata e piko atu ai ki a ia, a haere ana ia i te ara ki tona whare.

⁸Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

⁹I te kakarauritanga, i te ahiahi o te ra, i te titiwhatanga o te po, i te pouri kerekere.

⁹skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

¹⁰Na, kua tutaki tetahi wahine ki a ia, he kakahu puremu tona, he ngakau hianga.

¹⁰Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

¹¹He mangai koroki tona, he tohetohe; ko ona waewae, kahore e tau ki tona whare:

¹¹Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

¹²Inaianei kei nga ara ia, inamata kei nga waharoa, e tauwhanga ana i nga kokinga katoa.

¹²Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

¹³Koia i hopukia ai ia e ia, kei te kihi i a ia, a ka mea atu ki a ia, me te whakatoi ano i tona mata,

¹³Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

¹⁴He patunga mo te pai kei ahau; no tenei ra nei ahau i whakamana ai i aku kupu taurangi;

¹⁴»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

¹⁵Koia ahau i haere mai ai ki te whakatau i a koe, ki te ata rapu i tou mata, a ka kitea nei koe e ahau.

¹⁵Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

¹⁶Ko toku moenga kua horahia e ahau, whakapaipai rawa ki te kaitaka, ki nga kakahu purepure no te rinena o Ihipa.

¹⁶Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

¹⁷Kua ruia e ahau toku moenga ki nga mea whakakakara, ki te maira, ki te aroe, ki te hinamona.

¹⁷Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

¹⁸Haere mai, kia whaowhina taua ki te aroha, a ao noa; kia ora o taua ngakau i te aroha.

¹⁸Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

¹⁹Kahore hoki taku tane i te whare: kua riro ia, he haere tawhiti:

¹⁹Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

²⁰I maua atu e ia he putea moni i tona ringa; ka hoki mai ano ia i te kowhititanga o te marama.

²⁰Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

²¹He maha no ana korero whakawai, riro ana ia i a ia ki tana; na te whakapati a ona ngutu ka kumea atu ia e ia.

²¹Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

²²Haere tonu ia i muri i a ia, ano he kau e haere ana kia patua, he kuware ranei e haere ana ki nga rakau here waewae e whiua ai te he;

²²Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

²³A tu noa te tao ki tona ate puta rawa; rite tonu ia ki te manu e hohoro ana ki te mahanga, te mohio he matenga tera mona.

²³ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

²⁴¶ No reira, e aku tamariki, whakarongo ki ahau, maharatia nga kupu a toku mangai.

²⁴Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

²⁵Kei peau ke tou ngakau ki ona ara, kei kotiti ke ki ona huarahi.

²⁵Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

²⁶He tokomaha hoki nga tangata i tu, i hinga i a ia, ae ra, he ope nui rawa tana i patu ai.

²⁶Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

²⁷He huarahi tona whare ki te reinga, e anga ana ki raro ki nga ruma o te mate.

²⁷Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.