1¶ Whakawhetai ki a Ihowa, he pai hoki ia: he pumau tonu hoki tana mahi tohu.
1Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2Kia pena ano te korero a te hunga i hokona e Ihowa, i hokona nei e ia i roto i te ringa o te hoariri;
2Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3I kohikohia nei i nga whenua, i te rawhiti, i te uru, i te raki, i te tonga.
3de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4I haereere ratou i te koraha i te wahi mokemoke, te kitea tetahi pa hei nohoanga.
4De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5I matekai ratou, i matewai: hemo noa to ratou wairua i roto i a ratou.
5de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6Na ka tangi ratou ki a Ihowa i to ratou pouri: a whakaorangia ana ratou e ia i o ratou mate.
6Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7A arahina ana e ia ra te ara tika; kia haere ai ki te pa hei nohoanga.
7Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!
8De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9E whakamakonatia ana hoki e ia te wairua hiahia: ko te wairua hiakai, whakakiia ana e ia ki te pai.
9att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10¶ Ko te hunga i noho i te pouri, i te atarangi o te mate: he mea here ki te mamae, ki te rino;
10De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11Mo ratou i tutu ki nga kupu a te Atua, i whakahawea ki te whakaaro o te Runga Rawa;
11därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12Koia i pehia iho ai e ia o ratou ngakau ki te mahi: hinga iho ratou, kahore hoki he kaiawhina.
12Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13Na ka tangi ratou ki a Ihowa i to ratou pouri; a ka whakaorangia ratou e ia i o ratou mate.
13Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14Whakaputaina mai ana ratou e ia i te pouri, i te atarangi o te mate; motumotuhia ana o ratou here.
14han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!
15De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16Kua tukitukia hoki e ia nga tatau parahi: kua tapahia e ia nga tutaki rino, motu rawa.
16att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17¶ Ko nga kuware, na a ratou mahi tutu, na o ratou kino, i pakia ai ratou.
17De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18Ka wetiweti to ratou wairua ki nga kai katoa; a ka whakatata ratou ki nga kuwaha o te mate.
18deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19Na ka tangi ki a Ihowa i to ratou pouri, a ka whakaorangia ratou e ia i o ratou mate.
19Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20Tukua mai ana e ia tana kupu, a rongoatia ana ratou: a whakaputaina ana ratou i o ratou ngaromanga.
20Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!
21De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22Kia tukua ano e ratou te whakahere, ara te whakamoemiti; kia whakapuaki i ana mahi i runga i te hari.
22de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23¶ Ko te hunga e haere ana ki raro, ki te moana, i runga kaipuke, a e whai mahi ana i nga wai nunui,
23De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24Ko ratou e kite i nga mahi a Ihowa, i ana mahi whakamiharo i te rire.
24där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25Puta kau tana kupu, kua maranga te tupuhi, mana e whakatutu ona ngaru.
25Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26Ka kake ratou ki runga ki te rangi, ka heke ano ki raro ki te rire: ngohe noa o ratou wairua i te pawera.
26De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27Ka tiu ratou, ka hurorirori ano he tangata e haurangi ana; a kahore he mahara i toe.
27De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28Heoi ka tangi ki a Ihowa i to ratou hemanawa: a whakaorangia ana ratou i o ratou mate.
28Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29Meinga ana e ia te tupuhi kia marino, ona ngaru kia mariri.
29Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30Na ka koa ratou, no te mea ka marie: a ka kawea ratou e ia ki te tauranga i hiahia ai ratou.
30Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31Aue! me i whakapaingia e te tangata a Ihowa mo tona atawhai, mo ana mahi whakamiharo ki nga tama a te tangata!
31De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32Kia whakanui hoki ratou i a ia i roto i te whakaminenga o te iwi; kia whakamoemiti ki a ia i roto i te nohoanga kaumatua.
32de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
33¶ Ko ia hei mea i nga awa hei koraha, i nga puputanga wai hei oneone maroke;
33Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34I te whenua whai hua, kia titohea, mo te hara o te hunga e noho ana i reira.
34bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35Ko ia hei mea i te koraha hei harotoroto wai, i te whenua maroke hei puputanga wai.
35Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36A whakanohoia iho e ia te hunga matekai ki reira, hanga ai i tetahi pa hei nohoanga;
36Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37Hei rui mara, hei whakato mara waina, e tupu ai, e maha ai nga hua.
37De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38Ko ia ano hei manaaki i a ratou, no ka nui rawa; kahore hoki e tukua kia torutoru haere a ratou kararehe.
38Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39Na kua iti haere ano ratou, kua piko i te tukino, i te he, i te pouri.
39Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40E ringihia ana e ia te whakahawea ki runga ki nga rangatira: e meinga ana kia hehe i te ururua, i te wahi kahore nei he ara;
40men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41Otira kei te whakateitei ia i te rawakore ki runga i te mamae, kei te mea i ona hapu kia rite ki te kahui hipi.
41han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42Ka kite nga tangata tika, a ka hari; ko nga he katoa hoki, kipia ake te mangai.
42De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43Ko te tangata whakaaro nui ka mahara ki enei mea, a ka mohio ratou ki te aroha o Ihowa.
43Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.