1Da tok Sofar fra Na'ama til orde og sa:
1 Zofar Naama bora tu ka ne:
2Derfor legger mine tanker mig svaret i munnen, og derfor stormer det i mig;
2 «Woodin se no ay fongu-fongu yaŋey ga naŋ ay ma tu, Laakal tunay kaŋ go ay gaa sabbay se.
3hånende tilrettevisning må jeg høre, og min ånd gir mig svar ut fra min innsikt.
3 Ay maa taali dakeyaŋo kaŋ n'ay haawandi, Amma ay fahama ra no ay biya go ga naŋ ay ma tu.
4Vet du da ikke at slik har det vært fra evighet, fra den tid mennesker blev satt på jorden,
4 Ni mana bay kaŋ za doŋ, Za waati kaŋ i na boro daŋ ndunnya ra,
5at de ugudeliges jubel er kort, og den gudløses glede bare varer et øieblikk?
5 Boro laalo zamuuyaŋ wo, idunguriyo no? Borey kaŋ yaŋ si may Irikoy se mo, i farhã ya mo-ka-mi yaŋ no.
6Stiger enn hans stolthet til himmelen, og når enn hans hode til skyen,
6 Baa a beera to kala beene, A boŋo mo ma to beene burey gaa,
7så går han dog likesom sitt skarn til grunne for evig; de som så ham, spør: Hvor er han?
7 Kulu nda yaadin a ga halaci no, Sanda nga bumbo wuro cine hal abada, Hala borey kaŋ yaŋ di a doŋ ga ne: ‹Day, man no a go?›
8Som en drøm flyr han bort, og ingen finner ham mere; han jages bort som et nattesyn.
8 A ga tun ka deesi ka daray sanda hindiri cine, I si ye ka di a koyne. Oho, i g'a gaaray sanda cin hindiri cine.
9Det øie som så ham, ser ham ikke mere, og hans sted skuer ham ikke lenger.
9 Mwa kaŋ di a waato si ye ka di a koyne. A nangora mo si ye ka di a koyne.
10Hans barn må søke småfolks yndest, og hans hender må gi hans gods tilbake.
10 A kambey mo ga ngey duura yeti, A izey ga gomni ceeci talkey gaa.
11Hans ben var fulle av ungdomskraft, men nu ligger den med ham i støvet.
11 A zankataray biriyey to nda gaabi, Amma nga nd'a no ga kani ganda laabo ra.
12Smaker enn det onde søtt i hans munn, skjuler han det under sin tunge,
12 Baa laala ga kaan a meyo ra, Wala baa a n'a tugu nga deena cire,
13sparer han på det og slipper det ikke, men holder det tilbake under sin gane,
13 Baa a n'a haggoy, a mana yadda nga m'a taŋ, Amma a n'a gaay nga me ra hala ka kaa sohõ,
14så blir dog hans mat omskapt i hans innvoller og blir til ormegift i hans liv.
14 Kulu nda yaadin a ŋwaaro ga bare a gunda ra ka ciya gondi naaji a ra.
15Han slukte gods, og han må spy det ut igjen; Gud driver det ut av hans buk.
15 A na arzaka gon, a ga ye k'a yeeri koyne. Irikoy no ga naŋ a m'a mun ka kaa nga gunda ra.
16Ormegift må han innsuge; huggormens tunge dreper ham.
16 A ga firsa naaji sunsum, Gondi deene no g'a zeeri.
17Han skal ikke få se bekker, elver av honning og elver av melk.
17 A si hari zuray goorey guna, Danga yu nda ji isey kaŋ yaŋ ga zuru nooya.
18Han må gi tilbake det han har tjent, og får ikke nyte det; meget gods har han vunnet, men han får liten glede av det.
18 Haŋ kaŋ a taabi ka du, Kal a ma ye k'a no, a s'a gon bo. A si farhã mo nda nga duura yulwayaŋ.
19For han knuste småfolk og lot dem ligge der; han rante hus til sig, men får ikke bygge dem om;
19 Za kaŋ a na talkey kankam k'i furu mo, A windo, manti nga no k'a cina, A n'a kom no da gaabi kwaaray.
20han kjente aldri ro i sitt indre; han skal ikke slippe unda med sine skatter.
20 Zama a biniya ra a si laakal kanay bay, Haŋ kaŋ a ga ba gumo kulu no a si du ka baa afo faaba.
21Det var intet som undgikk hans grådighet; derfor varer ikke hans lykke.
21 Hay kulu si no kaŋ n'a biniya yana, Woodin se no a arzaka si duumi.
22Midt i hans rikdom blir det trangt for ham; hver nødlidende vender sin hånd mot ham.
22 A arzaka yulwanta ra no a ga di kankami. Taabi hankoy kulu kambey ga kaŋ a boŋo boŋ.
23For å fylle hans buk sender Gud sin brennende vrede mot ham og lar sin mat regne på ham.
23 A goono ga soola ka nga gunda toonandi nooya, Kala Irikoy ma nga futay korna gusam a boŋ. A g'a dooru a boŋ sanda hari cine, Woodin mo no ga ciya a ŋwaari.
24Flykter han for våben av jern, så gjennemborer en bue av kobber ham.
24 A go zuray ra guuru wongu jinay se, Kala guuru-say biraw hayyaŋ g'a fun,
25Når han så drar pilen ut av sin rygg, og den lynende odd kommer frem av hans galle, da faller dødsredsler over ham.
25 I goono g'a dagu, kal a ma fatta banda haray, Oho, hangaw deena kaŋ ga nyaale din ga fatta a tayo ra. Humburkumay kaa a gaa nooya.
26Alt mørke er opspart for hans vel gjemte skatter; en ild som intet menneske puster til, fortærer ham; den eter det som er igjen i hans telt.
26 I na kubay hinne jisi a arzaka se. Danji kaŋ boro kulu mana funsu no ga bora din ŋwa. Danjo ga haŋ kaŋ cindi a nangora ra ŋwa.
27Himmelen åpenbarer hans misgjerning, og jorden reiser sig mot ham.
27 Beeney g'a laala fisi ka kaa taray, Ganda mo ga tun nga ma kond'a kalima.
28Det han har samlet i sitt hus, føres bort, det skylles bort på Guds vredes dag.
28 A windo nafa ga say ka bambari Irikoy futa zaaro ra.
29Dette er den lodd som et ugudelig menneske får av Gud, den arv som er tilkjent ham av den Allmektige.
29 Woodin yaŋ kulu laalakoy baa no Irikoy kambe ra, A tubo nooya kaŋ Irikoy waadu a se.»