¹Por que o Todo-Poderoso não designa tempos? e por que os que o conhecem não vêem os seus dias?

¹Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

²Há os que removem os limites; roubam os rebanhos, e os apascentam.

²Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

³Levam o jumento do órfão, tomam em penhor o boi da viúva.

³de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

⁴Desviam do caminho os necessitados; e os oprimidos da terra juntos se escondem.

⁴Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

⁵Eis que, como jumentos monteses no deserto, saem eles ao seu trabalho, procurando no ermo a presa que lhes sirva de sustento para seus filhos.

⁵Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

⁶No campo segam o seu pasto, e vindimam a vinha do ímpio.

⁶På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

⁷Passam a noite nus, sem roupa, não tendo coberta contra o frio.

⁷Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

⁸Pelas chuvas das montanhas são molhados e, por falta de abrigo, abraçam-se com as rochas.

⁸Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

⁹Há os que arrancam do peito o órfão, e tomam o penhor do pobre;

⁹Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

¹⁰fazem que estes andem nus, sem roupa, e, embora famintos, carreguem os molhos.

¹⁰Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

¹¹Espremem o azeite dentro dos muros daqueles homens; pisam os seus lagares, e ainda têm sede.

¹¹Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

¹²Dentro das cidades gemem os moribundos, e a alma dos feridos clama; e contudo Deus não considera o seu clamor.

¹²Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

¹³Há os que se revoltam contra a luz; não conhecem os caminhos dela, e não permanecem nas suas veredas.

¹³Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

¹⁴O homicida se levanta de madrugada, mata o pobre e o necessitado, e de noite torna-se ladrão.

¹⁴Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

¹⁵Também os olhos do adúltero aguardam o crepúsculo, dizendo: Ninguém me verá; e disfarça o rosto.

¹⁵Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

¹⁶Nas trevas minam as casas; de dia se conservam encerrados; não conhecem a luz.

¹⁶När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

¹⁷Pois para eles a profunda escuridão é a sua manhã; porque são amigos das trevas espessas.

¹⁷Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

¹⁸São levados ligeiramente sobre a face das águas; maldita é a sua porção sobre a terra; não tornam pelo caminho das vinhas.

¹⁸»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

¹⁹A sequidão e o calor desfazem as, águas da neve; assim faz o Seol aos que pecaram.

¹⁹Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

²⁰A madre se esquecerá dele; os vermes o comerão gostosamente; não será mais lembrado; e a iniqüidade se quebrará como árvore.

²⁰Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

²¹Ele despoja a estéril que não dá � luz, e não faz bem � viúva.

²¹Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

²²Todavia Deus prolonga a vida dos valentes com a sua força; levantam-se quando haviam desesperado da vida.

²²Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

²³Se ele lhes dá descanso, estribam-se, nisso; e os seus olhos estão sobre os caminhos deles.

²³han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

²⁴Eles se exaltam, mas logo desaparecem; são abatidos, colhidos como os demais, e cortados como as espigas do trigo.

²⁴När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

²⁵Se não é assim, quem me desmentirá e desfará as minhas palavras?

²⁵Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?