¹Então respondeu Elifaz, o temanita, e disse:

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²Se alguém intentar falar-te, enfadarte-ás? Mas quem poderá conter as palavras?

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³Eis que tens ensinado a muitos, e tens fortalecido as mãos fracas.

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴As tuas palavras têm sustentado aos que cambaleavam, e os joelhos desfalecentes tens fortalecido.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵Mas agora que se trata de ti, te enfadas; e, tocando-te a ti, te desanimas.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶Porventura não está a tua confiança no teu temor de Deus, e a tua esperança na integridade dos teus caminhos?

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷Lembra-te agora disto: qual o inocente que jamais pereceu? E onde foram os retos destruídos?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸Conforme tenho visto, os que lavram iniquidade e semeiam o mal segam o mesmo.

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹Pelo sopro de Deus perecem, e pela rajada da sua ira são consumidos.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰Cessa o rugido do leão, e a voz do leão feroz; os dentes dos leõezinhos se quebram.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹Perece o leão velho por falta de presa, e os filhotes da leoa andam dispersos.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²Ora, uma palavra se me disse em segredo, e os meus ouvidos perceberam um sussurro dela.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³Entre pensamentos nascidos de visões noturnas, quando cai sobre os homens o sono profundo,

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴sobrevieram-me o espanto e o tremor, que fizeram estremecer todos os meus ossos.

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵Então um espírito passou por diante de mim; arrepiaram-se os cabelos do meu corpo.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶Parou ele, mas não pude discernir a sua aparencia; um vulto estava diante dos meus olhos; houve silêncio, então ouvi uma voz que dizia:

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷Pode o homem mortal ser justo diante de Deus? Pode o varão ser puro diante do seu Criador?

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸Eis que Deus não confia nos seus servos, e até a seus anjos atribui loucura;

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹quanto mais aos que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e que são esmagados pela traça!

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰Entre a manhã e a tarde são destruidos; perecem para sempre sem que disso se faça caso.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹Se dentro deles é arrancada a corda da sua tenda, porventura não morrem, e isso sem atingir a sabedoria?

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»