1Potem odpre Job usta in kolne svoj dan.
1Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2In izpregovori Job in reče:
2Job tog till orda och sade:
3Izgine naj dan, ki sem v njem bil rojen, in noč, ki je rekla: Deček je spočet!
3Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4Tisti dan – naj postane teman, ne vprašaj po njem Bog od zgoraj, svit mu ne zasij nikdar!
4Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5Tema in senca smrti naj si ga prisvojita, mrak naj se ušatori nad njim, vse, kar temni dan, naj ga prestraši!
5Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6Tista noč – tema jo prevzemi, naj se ne veseli med dnevi leta, naj ne pride v mesecev število!
6Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7Da, tista noč bodi nerodovitna, veselega glasu ne bodi v njej!
7Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8Prekolnite jo, čarovniki, ki preklinjate dan, ki ste zmožni zbuditi leviatana.
8Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9Potemné naj zvezde njenega somraka, pričakuje naj svetlobe, pa je ne bodi, tudi utripanja jutranje zarje naj ne zagleda:
9Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10zato ker mi ni zaprla materinega telesa, ni skrila nadloge mojim očem.
10eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11Zakaj nisem umrl kar ob rojstvu, izpustil duše, ko sem prišel iz materinega telesa?
11Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12Zakaj sem bil vzet na kolena in zakaj na prsi, da sem sesal?
12Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13Kajti sedaj bi ležal in bi počival in spal – in imel bi pokoj
13Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14s kralji in svetovalci zemlje, ki so si zgradili podrtine,
14vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15ali s knezi, ki so imeli zlata, ki so napolnili hiše svoje s srebrom.
15ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16Ali da bi me sploh ne bilo kakor ni izpovitka, ki so ga zagrebli, kakor otročiči, ki nikdar niso videli luči!
16eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17Tam je nehalo krivičnikov divjanje, tam počivajo, ki jim je opešala moč;
17Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18tam mirno ležé vkup vsi zasužnjenci, ne slišijo več glasu priganjalca.
18där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19Mali in veliki – tam eno je in isto, in hlapec je prost gospodarja svojega.
19Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20Čemu je dal Bog siromaku luč in življenje onim, ki so v bridkosti duše?
20Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21ki čakajo smrti, pa je ni, in hrepene po njej bolj, nego kdor koplje zaklade,
21åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22ki bi se silno veselili in radovali, ko bi našli grob?
22åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23Čemu je luč možu, čigar pot je prikrita in ki ga je Bog ogradil s trnjem?
23varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24Zakaj kadar bi imel jesti, mi je zdihovati, in stokanje moje se razliva kakor voda.
24Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25Kajti česar sem se bal, to je prišlo nadme, česar me je bilo strah, to me je zadelo.Ni mi miru, ne pokoja, ne počitka, a nova prihaja bridkost!
25ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26Ni mi miru, ne pokoja, ne počitka, a nova prihaja bridkost!
26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.