1In odgovori Elifaz Temančan in reče:
1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2Če poskusimo govoriti s teboj, morda ti bo nadležno? Ali kdo se more zdržati govora?
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3Glej, mnoge si učil in trudne roke si krepčal.
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4Besede tvoje so bodrile omahujoče, in šibeča se kolena si utrjeval.
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5A ker je sedaj nad tebe prišlo, ti je bridko, in ker je tebe zadelo, si se prestrašil.
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6Ni li tvoja bogaboječnost upanje tvoje in popolnost potov tvojih nada tvoja?
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7Spomni se, prosim te, kdo je kdaj poginil nedolžen, kje so zatrli poštenjake?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8Kolikor sem videl jaz: tisti, ki orjejo krivico in sejejo nesrečo, jo tudi žanjejo.
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9Od diha Božjega ginejo, in sapa jeze njegove jih pokončava.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10Rjovenje leva, glas ljutega leva utihne, in zobje levičevi bodo strti;
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11krepek lev pogine, ker nima plena, in levinjina mladina se mora razkropiti.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12In mene je skrivoma došla beseda, uho moje je ujelo njeno šepetanje;
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13v premišljevanju, ki ga sprožijo nočne prikazni, ko trdno spanje objema ljudi:
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14strah me je obšel in trepet, in vse kosti moje so se pretresle;
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15kajti duh je šel mimo mene – vstali so pokoncu lasje telesa mojega.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16Ustopil se je, a nisem mu spoznal obraza, podoba mi je bila pred očmi, šepet in glas sem začul:
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17„Je li smrtnik pravičen pred Bogom ali mož čist pred Stvarnikom svojim?
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18Glej, hlapcem svojim ne upa in angele svoje lahko okrivi zmote:
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19koliko bolj one, ki prebivajo v ilovih hišah, ki jim je podlaga v prahu, ki jih je lahko zatreti kakor molje!
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20Od jutra do večera se stro, in preden kdo opazi, izginejo za vekomaj.Ni li tako? Ko se jim izdere vrv, ki veže njih šator telesni, umirajo, in to brez modrosti.“
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21Ni li tako? Ko se jim izdere vrv, ki veže njih šator telesni, umirajo, in to brez modrosti.“
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»