1Ob rekah babilonskih, tam smo sedevali in jokali, spominjajoč se Siona.
1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2Na vrbe sredi one dežele smo obesili strune svoje.
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3Kajti ondi so zahtevali od nas besede pesmi tisti, ki so nas odpeljali v sužnost, in naši mučitelji so hoteli veselost: Pojte nam katero pesmi sionskih!
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4Kako naj bi peli pesem GOSPODOVO v tujcev deželi?
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5Če pozabim tebe, Jeruzalem, pozabi naj mi desnica zmožnosti svoje!
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6Jezik naj se mi prijemlje nébesa, ako se ne spominjam tebe, ako ne stavim Jeruzalema nad največje veselje svoje!
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7Spomni se, GOSPOD, zoper Edomce dneva jeruzalemskega, ki so rekli: Razvalite, razvalite, dokler bode kaj podzidja v njem!
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8O hči babilonska, boš pokončana; blagor mu, kdor ti povrne tisto, kar si nam storila!Blagor mu, kdor zgrabi in razbije otroke tvoje ob skalo.
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9Blagor mu, kdor zgrabi in razbije otroke tvoje ob skalo.
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.