1{Pouk Davidov, ko je bil v votlini. Molitev.} Z glasom svojim kličem h GOSPODU, z glasom svojim milo prosim GOSPODA,
1En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2pred njim izlivam skrbi svoje, stisko svojo oznanjam pred njim.
2Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3Ko je omagoval moj duh v meni, takrat si ti poznal stezo mojo. Na poti, po kateri sem hodil, so mi skrivaj nastavili zanko.
3Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4Ozri se na desno in poglej: ni ga, ki bi me poznal; izginilo mi je vsako zavetje, ni ga, ki bi skrbel za dušo mojo.
4När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5K tebi kličem, GOSPOD, govoreč: Ti si zavetje moje, delež moj v deželi živečih.
5Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6Poslušaj vpitje moje, ker ponižan sem silno, otmi me preganjalcev mojih, ker močnejši so od mene.Izpelji iz zapora dušo mojo, da hvalim ime tvoje; tedaj me bodo obdali pravični, ko mi izkažeš dobroto.
6Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7Izpelji iz zapora dušo mojo, da hvalim ime tvoje; tedaj me bodo obdali pravični, ko mi izkažeš dobroto.
7Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
8För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.