¹ESTA mi alma aburrida de mi vida: Daré yo suelta á mi queja sobre mí, Hablaré con amargura de mi alma.

¹Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

²Diré á Dios: no me condenes; Hazme entender por qué pleiteas conmigo.

²Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

³¿Parécete bien que oprimas, Que deseches la obra de tus manos, Y que resplandezcas sobre el consejo de los impíos?

³Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

⁴¿Tienes tú ojos de carne? ¿Ves tú como ve el hombre?

⁴Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

⁵¿Son tus días como los días del hombre, O tus años como los tiempos humanos,

⁵Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

⁶Para que inquieras mi iniquidad, Y busques mi pecado,

⁶eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

⁷Sobre saber tú que no soy impío, Y que no hay quien de tu mano libre?

⁷du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

⁸Tus manos me formaron y me compusieron Todo en contorno: ¿y así me deshaces?

⁸Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

⁹Acuérdate ahora que como á lodo me diste forma: ¿Y en polvo me has de tornar?

⁹Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

¹⁰¿No me fundiste como leche, Y como un queso me cuajaste?

¹⁰Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

¹¹Vestísteme de piel y carne, Y cubrísteme de huesos y nervios.

¹¹Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

¹²Vida y misericordia me concediste, Y tu visitación guardó mi espíritu.

¹²Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

¹³Y estas cosas tienes guardadas en tu corazón; Yo sé que esto está cerca de ti.

¹³Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

¹⁴Si pequé, tú me has observado, Y no me limpias de mi iniquidad.

¹⁴om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

¹⁵Si fuere malo, ­ay de mí! Y si fuere justo, no levantaré mi cabeza, Estando harto de deshonra, Y de verme afligido.

¹⁵Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

¹⁶Y subirá de punto, pues me cazas como á león, Y tornas á hacer en mí maravillas.

¹⁶Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

¹⁷Renuevas contra mí tus plagas, Y aumentas conmigo tu furor, Remudándose sobre mí ejércitos.

¹⁷Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

¹⁸¿Por qué me sacaste de la matriz? Habría yo espirado, y no me vieran ojos.

¹⁸Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

¹⁹Fuera, como si nunca hubiera sido, Llevado desde el vientre á la sepultura.

¹⁹hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

²⁰¿No son mis días poca cosa? Cesa pues, y déjame, para que me conforte un poco.

²⁰Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

²¹Antes que vaya para no volver, A la tierra de tinieblas y de sombra de muerte;

²¹innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

²²Tierra de oscuridad, lóbrega Como sombra de muerte, sin orden, Y que aparece como la oscuridad misma.

²²till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.