¹EL HOMBRE nacido de mujer, Corto de días, y harto de sinsabores:

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²Que sale como una flor y es cortado; Y huye como la sombra, y no permanece.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³¿Y sobre éste abres tus ojos, Y me traes á juicio contigo?

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴¿Quién hará limpio de inmundo? Nadie.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Ciertamente sus días están determinados, y el número de sus meses está cerca de ti: Tú le pusiste términos, de los cuales no pasará.

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶Si tú lo dejares, él dejará de ser: Entre tanto deseará, como el jornalero, su día.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷Porque si el árbol fuere cortado, aún queda de él esperanza; retoñecerá aún, Y sus renuevos no faltarán.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Si se envejeciere en la tierra su raíz, Y su tronco fuere muerto en el polvo,

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹Al percibir el agua reverdecerá, Y hará copa como planta.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰Mas el hombre morirá, y será cortado; Y perecerá el hombre, ¿y dónde estará él?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹Las aguas de la mar se fueron, Y agotóse el río, secóse.

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²Así el hombre yace, y no se tornará á levantar: Hasta que no haya cielo no despertarán, Ni se levantarán de su sueño.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³Oh quién me diera que me escondieses en el sepulcro, Que me encubrieras hasta apaciguarse tu ira, Que me pusieses plazo, y de mí te acordaras!

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴Si el hombre muriere, ¿volverá á vivir? Todos los días de mi edad esperaré, Hasta que venga mi mutación.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵Aficionado á la obra de tus manos, Llamarás, y yo te responderé.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶Pues ahora me cuentas los pasos, Y no das tregua á mi pecado.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷Tienes sellada en saco mi prevaricación, Y coacervas mi iniquidad.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸Y ciertamente el monte que cae se deshace, Y las peñas son traspasadas de su lugar;

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹Las piedras son desgastadas con el agua impetuosa, Que se lleva el polvo de la tierra: de tal manera haces tú perecer la esperanza del hombre.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰Para siempre serás más fuerte que él, y él se va; Demudarás su rostro, y enviaráslo.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹Sus hijos serán honrados, y él no lo sabrá; O serán humillados, y no entenderá de ellos.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²Mas su carne sobre él se dolerá, Y entristecerse ha en él su alma.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.