¹MI ALIENTO está corrompido, acórtanse mis días, Y me está aparejado el sepulcro.

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²No hay conmigo sino escarnecedores, En cuya acrimonia se detienen mis ojos.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Pon ahora, dame fianza para litigar contigo: ¿Quién tocará ahora mi mano?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴Porque á éstos has tú escondido su corazón de inteligencia: Por tanto, no los ensalzarás.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵El que denuncia lisonjas á sus prójimos, Los ojos de sus hijos desfallezcan.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶El me ha puesto por parábola de pueblos, Y delante de ellos he sido como tamboril.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷Y mis ojos se oscurecieron de desabrimiento, Y mis pensamientos todos son como sombra.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Los rectos se maravillarán de esto, Y el inocente se levantará contra el hipócrita.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹No obstante, proseguirá el justo su camino, Y el limpio de manos aumentará la fuerza.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Mas volved todos vosotros, y venid ahora, Que no hallaré entre vosotros sabio.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Pasáronse mis días, fueron arrancados mis pensamientos, Los designios de mi corazón.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²Pusieron la noche por día, Y la luz se acorta delante de las tinieblas.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Si yo espero, el sepulcro es mi casa: Haré mi cama en las tinieblas.

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴A la huesa tengo dicho: Mi padre eres tú; A los gusanos: Mi madre y mi hermana.

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵¿Dónde pues estará ahora mi esperanza? Y mi esperanza ¿quién la verá?

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶A los rincones de la huesa descenderán, Y juntamente descansarán en el polvo.

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.