1Y RESPONDIO Eliphaz el Temanita, y dijo:
1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2Si probáremos á hablarte, serte ha molesto; Mas ¿quién podrá detener las palabras?
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3He aquí, tú enseñabas á muchos, Y las manos flacas corroborabas;
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4Al que vacilaba, enderezaban tus palabras, Y esforzabas las rodillas que decaían.
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5Mas ahora que el mal sobre ti ha venido, te es duro; Y cuando ha llegado hasta ti, te turbas.
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6¿Es este tu temor, tu confianza, Tu esperanza, y la perfección de tus caminos?
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7Recapacita ahora, ¿quién que fuera inocente se perdiera? Y ¿en dónde los rectos fueron cortados?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8Como yo he visto, los que aran iniquidad Y siembran injuria, la siegan.
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9Perecen por el aliento de Dios, Y por el espíritu de su furor son consumidos.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10El bramido del león, y la voz del león, Y los dientes de los leoncillos son quebrantados.
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11El león viejo perece por falta de presa, Y los hijos del león son esparcidos.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12El negocio también me era á mí oculto; Mas mi oído ha percibido algo de ello.
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13En imaginaciones de visiones nocturnas, Cuando el sueño cae sobre los hombres,
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14Sobrevínome un espanto y un temblor, Que estremeció todos mis huesos:
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15Y un espíritu pasó por delante de mí, Que hizo se erizara el pelo de mi carne.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16Paróse un fantasma delante de mis ojos, Cuyo rostro yo no conocí, Y quedo, oí que decía:
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17¿Si será el hombre más justo que Dios? ¿Si será el varón más limpio que el que lo hizo?
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18He aquí que en sus siervos no confía, Y notó necedad en sus ángeles
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19Cuánto más en los que habitan en casas de lodo, Cuyo fundamento está en el polvo, Y que serán quebrantados de la polilla!
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20De la mañana á la tarde son quebrantados, Y se pierden para siempre, sin haber quien lo considere.
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21¿Su hermosura, no se pierde con ellos mismos? Mueren, y sin sabiduría.
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»