¹ Gaa no Elifaz Teman boro tu ka ne:

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

² «Boro kaŋ gonda laakal ga sanni yeti da bayray yaamo, Wala a ga nga gundo toonandi nda wayna funay hawo no?

²Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

³ A ma kakaw te da sanni kaŋ sinda nafa mo, Wala nda sanniyaŋ kaŋ si hay kulu hanse?

³Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

⁴ Oho, yaadin no ni goono ga Irikoy humburkumay zeeri, Ni go ga Irikoy se sududuyaŋ mo ganji.

⁴Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

⁵ Zama ni taalo ga daŋ ni meyo ma salaŋ, Ni na hiilantey deene suuban mo.

⁵Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

⁶ Ni bumbo meyo go ga ni zeeri, manti ay bo. Ni bumbo sanno goono ga seeda ni boŋ.

⁶Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

⁷ To, nin no ga ti bora kaŋ i sintin ka hay, wala? Wala i na ni kaa taray za i mana tudey te no?

⁷Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

⁸ Irikoy saaware marge ra no ni goono ga goro ka maa? Ni goono ga ne ni hinne do no laakal bara, wala?

⁸Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

⁹ Ifo no ni ga bay kaŋ iri wo si bay? Wala ifo no ni faham d'a kaŋ si iri wo banda?

⁹Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

¹⁰ Iri do haray gonda hamni kwaaray koy yaŋ da arkusu zeeno boobo, Boroyaŋ kaŋ ga zeen ni baabo gumo.

¹⁰Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

¹¹ Irikoy yaamaryaŋey kayna ni se no? Wala baa sanni baana kaŋ i te ni se?

¹¹Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

¹² Ifo se no ni ta ni bina ma ni halli? Ifo se mo no ni moy goono ga ciray?

¹²Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

¹³ Hala nda ni bare ka fay da Irikoy ni biya ra, Kaŋ ni goono ga naŋ sanney wo dumi ma fun ni me ra.

¹³i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

¹⁴ Adam-ize wo, ifo no? sanku fa a ma ciya hanante? Wayboro hayyaŋ mo, ifo no, hal a ma ciya adilante?

¹⁴Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

¹⁵ Guna, baa a wane hanantey, Irikoy mana naanay i gaa bo. Oho, hala beeney bumbo sinda hananyaŋ a do.

¹⁵Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

¹⁶ Sanku fa binde boro kaŋ go, Fanta hari no, ifumbo mo no! Adam-ize kaŋ ga laala haŋ sanda hari cine!

¹⁶huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

¹⁷ Ma maa ay se ay ma woone cabe ni se mo. Haŋ kaŋ ay jin ka di, nga no ay ga ci.

¹⁷Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

¹⁸ Haŋ kaŋ laakalkooney ci, Ngey kaayey do no i maa r'a, Ngey mo man'a tugu.

¹⁸vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

¹⁹ Ngey hinne se no i na laabo no, Yaw fo kulu mana furo a ra.

¹⁹ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

²⁰ Boro laalo ga azaaba haŋ nga jirbey kulu ra, I na jiiri timmanteyaŋ jisi kankamandiko se.

²⁰Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

²¹ Humburkumay yooje maayaŋ go a hanga ra, A baani jirbey ra mo halaciko no ga kaŋ a boŋ.

²¹Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

²² A ga laakal kaa hala nga ga ye ka kaa ka fun kubay ra, Takuba mo goono g'a batu.

²²Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

²³ A ga windi-windi ka ŋwaari ceeci, Ka ne: ‹Man no a go?› A bay kaŋ kubay zaaro maan nga gaa.

²³Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

²⁴ Kankami nda foyrayyaŋ goono g'a humburandi. I goono ga te a boŋ zaama mo, Sanda bonkooni kaŋ go soolante wongu se.

²⁴Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

²⁵ Zama a na nga kambe salle ka gaaba nda Irikoy. A goono ga boŋbeeray te ka gaaba nda Hina-Kulu-Koyo.

²⁵Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

²⁶ Boŋ sanday no a ga zuru ka koy d'a Irikoy gaa, A korayo banda gaa gonda wargayaŋ.

²⁶han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

²⁷ Zama a na nga moyduma daabu nda maani, A na maani margu mo nga tanja boŋ.

²⁷han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

²⁸ A goro mo gallu kurmuyaŋ ra, Windey kaŋ ra boro kulu si da goray, Wo kaŋ yaŋ zeen hala i ga ba ka kaŋ.

²⁸han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

²⁹ A si te arzakante, a duura si duumi, A fari nafa mo si sumbal kala ganda.

²⁹Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

³⁰ A si du ka fun kubay ra, Danji beela g'a tuuri kambey koogandi mo. Irikoy meyo ra funsaro no g'a ganandi.

³⁰Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

³¹ A ma si de yaamo gaa, ka nga boŋ halli mo, Zama yaadin gaa yaamo ga ciya a wane alhakku.

³¹I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

³² A g'a kulu bana a se za da hinay. A tuuri kambe mo si zaada.

³²I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

³³ A ga nga izey kaŋ mana nin yaŋ zama, Danga reyzin* nya cine. Danga zeytun* tuuri-nya mo, a ga nga booso dooru.

³³Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

³⁴ Zama borey kaŋ yaŋ ga wangu Irikoy ganayaŋ, I jama si du banda, Danji mo ga ngey kaŋ yaŋ ga me-daabu ta windey ŋwa.

³⁴Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

³⁵ I ga kun da hasaraw ka laala hay, I biney mo go ga halliyaŋ soola.»

³⁵Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.