1 Boro kaŋ wayboro ga hay, a jirbey ya ikaynayaŋ no, Toonante mo no nda taabi.
1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Tuuri boosi cine no a ga bangay, A ga ye ka lakaw koyne. Sanda mate kaŋ cine bi go no, A ga bisa, a si duumi bo.
2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 To, woone dumi boŋ no ni ga ni mo sinji, wala? Ni ga konda ay, iri ma ciiti nda care no?
3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 May no ga hin ka hari hanno kaa haŋ kaŋ si hanan ra? A koy si no!
4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Za kaŋ ni na boro jirbey waadu a se, A handey lasaabuyaŋo mo go ni do, Ni na hirri daŋ a se mo kaŋ a si hin ka bisa a gaa.
5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Kala ni ma ni boŋ bare a se, a ma fulanzam, Hal a ma nga zaaro kubandi, Sanda boro kaŋ goono ga sufuray goy te.
6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Tuuri kaŋ i pati, I ga du ka laakal dake a gaa hal a ga te kobto koyne, Daahir kay, i si jaŋ a gaa kobto kaynayaŋ.
7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Baa day kaŋ a kaajey zeen ganda, A tiksa mo bu noodin laabo ra,
8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Kulu nda yaadin hari kaani maayaŋ do no a ga te kobto, Ka kambayaŋ salle sanda tuuri cindey.
9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Amma Adam-ize wo, a ga bu no, ka kani ganda. Oho, a ga nga fulanzama taŋ, man no a go koyne?
10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Sanda mate kaŋ cine hari ga ziji ka daray teeko ra, Wala sanda gooru kaŋ koogu cine, A haro ga sundu ka ban,
11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 Yaadin cine no boro mo ga kani, Kaŋ a si ye ka tun koyne. A si ye ka mo hay koyne, kala beeney ma ban. I s'a tunandi nga jirbo gaa mo.
12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Hala day ni yadda, doŋ m'ay tugu Alaahara ra, M'ay tugu hala waati kaŋ ni futa bisa. Ma zaari kosu ay se mo, gaa i ma ye ka fongu ay gaa.
13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
14 Da boro bu, a ga ye ka funa koyne, wala? Ay tangami jirbey kulu kala ya batu, Hala waati kaŋ ni n'ay barmay.
14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Ni ga ce, ay mo ga tu ni se. Ni ga yalla-yalla nda ni kambe goyey.
15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Amma sohõ ni go g'ay gana, ce daara fo-fo. Manti ni goono g'ay guna no, Zama ni m'ay zunubo fonnay?
16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Ni n'ay taalo daabu zika ra, Ni g'ay laala daabu-daabu mo.
17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Amma tondi kuuku kaŋ kaŋ, kal a ma halaci. I ga tondi daari hibandi ka kaa nga nango ra.
18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Hari zuru do haray tond'ize yaŋ ga barmay, Hari yaa mo ga ganda laabo nyun ka kusa ku, Yaadin cine no ni mo, ni ga boro beeje wi.
19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Ni bis'a gaabi duumi, kal a ma ban. Ni g'a moyduma barmay k'a sallama.
20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 A izey ga du beeray, amma nga ya s'a bay. I ga di kayna mo, a si bay a gaa.
21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Nga boŋ se no a ga maa doori nga gaahamo ra, Nga boŋ se mo no a bine ga sara.»
22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.