1 Ay biya halaci, ay jirbey ban, Saaray hinne no ka cindi ay se.
1Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Daahir hahaaraykoyey go ay do, Ay g'ay moy basu i zokotiyaŋo gaa.
2Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Ya Irikoy, ma tolme jisi ni do ay se, Da manti nin, may no ga kay ay se binde?
3Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Zama ni na fahamay tugu i biney se, Woodin sabbay se no ni s'i beerandi.
4Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Boro kaŋ na nga corey amaana ŋwa zama nga ma du alhakku, Baa a izey moy ga te kubay-kubay.
5Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Irikoy n'ay ciya donda-caray hari borey se, I go no mo ga yollo tuf'ay se ay moyduma gaa.
6Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Ay mwa diyaŋ zabu ay bine sara sabbay se, Ay dabey kulu mo ciya sanda tuuri-nya bi cine.
7Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Boro adilantey ga te dambara nda woodin. Borey kaŋ yaŋ sinda taali ga tun ka gaaba nda ngey kaŋ yaŋ siino ga may Irikoy se.
8De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Amma adilanta ga koy nga koyyaŋ, Kambe hanantekoy mo ga soobay ka gaabu ka koy jine.
9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Amma day wa ye ka kaa, araŋ kulu. Wa kaa day, Zama ay mana laakalkooni gar araŋ game ra.
10Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Ay jirbey bisa, ay miila-miiley mo halaci, Hala nd'ay bina fongu-fongu yaŋey.
11Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Cin ga barmay ka ciya sanda zaari cine. I ga ne: ‹Kaari ga maan, baa kaŋ i go kubay ra.›
12Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
13 D'ay na laakal ye Alaahara gaa, a ma ciya ay windi, Da mo ay n'ay daaro daaru kubay ra,
13Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
14 D'ay ne saaray se: ‹Ni ya ay baaba no,› Wala d'ay ne nooni se: ‹Ni ya ay nya d'ay wayme no.›
14till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Man gaa binde haŋ kaŋ gaa ay ga laakal dake? Ay beeja mo binde, may no ga di a?
15Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
16 Yongo ganda Alaahara no a ga koy, D'iri koy care banda ka fulanzam laabo ra.»
16Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.