1 Kala Elifaz Teman bora tu ka ne:
1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 «D'i ceeci i ma salaŋ da nin, ni si dukur, wala? Day may no ga hin ka dangay?
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 A go, nin wo, ni na boro boobo yaamar, Ni na kambe londi-buunay-koyey gaabandi.
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Ni sanney doona ka borey kaŋ ga ba ka kaŋ kayandi, Borey kaŋ yaŋ kangey londi bu, ni n'i gaabandi.
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Amma sohõ kaŋ a kaa ni gaa, ni gaze, wala? Kaŋ a lamba ni gaa, ni laakalo tun, wala?
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Ni Irikoy cimandiyaŋo mana wasa ni se deyaŋ, bo? Ni fundo adilitara mo mana wasa ni se beeje hari, bo?
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Ma fongu day, ay ga ni hã, Boro kaŋ sinda taali doona ka halaci, wala? Wala man no i na adilante pati ce fo?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Ay diyaŋ gaa, borey kaŋ yaŋ ga laala fansi ka fari soola, Da borey kaŋ yaŋ ga taabi duma, I ga haŋ kaŋ i duma din wi heemar.
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Irikoy funsaro no g'i halaci, A futay dunga no g'i ŋwa.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Muusu beeri ga dundu, Muusu izey mo ga follay jinde tunandi, Amma muusu daŋ kaso hinjey no ga ceeri.
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Muusu beeri futo ga bu ham jaŋay se, Muusu way izey mo ga say-say.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Han fo i na sanni fo ciinay te ay se. Ay hanga maa ciina din.
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Cin hindiri fonguyaŋ ra no, Saaya kaŋ cine jirbi tiŋo ga boro di.
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Kala humburkumay da gaaham jijiriyaŋ n'ay di, A n'ay gaa biriyey kulu jijirandi mo.
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Kala biya fo gaaru ka bisa ay jine. Ay gaa-haabiya kulu kay.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Haya din binde ye ka kay, Amma ay mana hin k'a himando fayanka. Himandi fo go ga kay ay jine. Sum! Kal ay maa jinde kaŋ ne:
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 ‹Boro kaŋ ga bu, A adilitara ga bisa Irikoy wane no? Boro beeri ga ciya hanante ka bisa nga Takakwa, wala?
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Guna, a mana nga tamey te deyaŋ hari, A malaykey mo, a na taali dake i boŋ,
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Sanku fa binde woone yaŋ kaŋ goono ga goro laabu fuyaŋ ra, Borey kaŋ yaŋ i ganda sinjiyaŋ si kala laabu bulungu ra, Ngey kaŋ yaŋ i g'i mutukuru danga naana-baano cine.
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Susuba nda wiciri kambu game ra no i g'i bagu-bagu, I ga halaci hal abada, boro kulu si saal.
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 I n'i fundi korfa pati, I ga bu laakal-jaŋay ra mo.›
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»