¹ Boro sinda tamtaray alwaati no ndunnya? A jirbey mo, Manti i ga hima sufuray goy-izey jirbey cine bo?

¹En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

² Sanda bannya kaŋ ga yalla-yalla nda tuuri bi, Wala mo goy-ize kaŋ goono ga laakal dake nga banando gaa.

²Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

³ Yaadin cine no ay mo, I naŋ ay ma handu yaamoyaŋ ŋwa, Jirbiyaŋ kaŋ sinda fulanzamay no i waadu ay se.

³Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

⁴ D'ay kani, ay ga ne: ‹Waati fo no ay ga tun, Waati fo no cino ga bisa?› Hala mo ma bo ay goono ga tangam nda bimbilkoyaŋey.

⁴Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁵ Nooney da laabu gudey n'ay gaahamo daabu. Ay kuuro bagu-bagu, ka hari fumbo kaa taray,

⁵Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁶ Ay jirbey waasu nda baa cakay gombo candiyaŋ, I go ga ban, beeje si no.

⁶Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁷ Ma fongu kaŋ ay fundo wo funsar no, Ay moy si ye ka di gomni koyne.

⁷Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁸ Boro kaŋ goono ga di ay, A mwa si ye k'ay guna koyne. Ni goono g'ay guna no, ay ga daray,

⁸Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁹ Sanda mate kaŋ cine beene hirriyaŋ ga say ka daray. Yaadin cine mo no boro kaŋ ga zumbu ka koy Alaahara, A koy si ye ka kaa koyne.

⁹Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

¹⁰ A si ye ka kaa nga windi koyne, A nangoray zeena mo si ye k'a bay koyne.

¹⁰Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹¹ Woodin sabbay se no ay si ye k'ay meyo gaay, Ay ga salaŋ no nda fundi doori. Ay biya forto ra no ay ga soobay ka salaŋ.

¹¹Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹² Ay wo teeku no, wala? Wala ay ya teeku ham beeri no, Kaŋ ni na batuko daŋ ay se?

¹²Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³ D'ay ne: ‹Ay dima g'ay kunfa, Ay daarijo mo g'ay dooro dogonandi ay se,›

¹³När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹⁴ Kala ni m'ay gartandi nda hindiriyaŋ, Ni g'ay humburandi nda bangayyaŋ.

¹⁴då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁵ Hal ay fundo ga ne dambe day i m'ay koote, Dambe ya bu, a ga bisa ay go biriyey wo ra.

¹⁵Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁶ Ay g'ay fundo fanta. Ay si funa hal abada. Kala ni ma fay d'ay, Zama ay jirbey ga hima funsar candiyaŋ folloŋ.

¹⁶Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁷ Ifo ga ti boro, sanku fa ni m'a beerandi, Wala ni ma ni laakal dake a gaa mo?

¹⁷Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁸ Ifo se no ni g'a kunfa susubay kulu? Ni g'a neesi alwaati kulu?

¹⁸synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹ Ni si fay d'ay gunayaŋ hal abada bo? Ni s'ay muray mo hal ay ma du k'ay yolla gon?

¹⁹Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

²⁰ Ya nin, borey haggoykwa, Baa ay na zunubi te, ifo no ay sara ni gaa? Ifo se no ni n'ay ciya gooyaŋ hari ni do, Hal ay ciya jaraw ay boŋ se?

²⁰Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²¹ Ifo se no ni man'ay taaley yaafa, Ni man'ay laala mo ganandi? Zama doŋ sohõ ay ga kani bulungo ra. Ni g'ay ceeci nda himma, amma ay si bara.»

²¹Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.