¹Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --

¹Truth I say in Christ, I lie not, my conscience bearing testimony with me in the Holy Spirit,

²när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.

²that I have great grief and unceasing pain in my heart —

³Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.

³for I was wishing, I myself, to be anathema from the Christ — for my brethren, my kindred, according to the flesh,

⁴De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.

⁴who are Israelites, whose [is] the adoption, and the glory, and the covenants, and the lawgiving, and the service, and the promises,

⁵Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

⁵whose [are] the fathers, and of whom [is] the Christ, according to the flesh, who is over all, God blessed to the ages. Amen.

⁶Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.

⁶And it is not possible that the word of God hath failed; for not all who [are] of Israel are these Israel;

⁷Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»

⁷nor because they are seed of Abraham [are] all children, but — `in Isaac shall a seed be called to thee;`

⁸Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.

⁸that is, the children of the flesh — these [are] not children of God; but the children of the promise are reckoned for seed;

⁹Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.»

⁹for the word of promise [is] this; `According to this time I will come, and there shall be to Sarah a son.`

¹⁰Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.

¹⁰And not only [so], but also Rebecca, having conceived by one — Isaac our father —

¹¹Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --

¹¹(for they being not yet born, neither having done anything good or evil, that the purpose of God, according to choice, might remain; not of works, but of Him who is calling,) it was said to her —

¹²det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»

¹²`The greater shall serve the less;`

¹³Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»

¹³according as it hath been written, `Jacob I did love, and Esau I did hate.`

¹⁴Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!

¹⁴What, then, shall we say? unrighteousness [is] with God? let it not be!

¹⁵Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»

¹⁵for to Moses He saith, `I will do kindness to whom I do kindness, and I will have compassion on whom I have compassion;`

¹⁶Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.

¹⁶so, then — not of him who is willing, nor of him who is running, but of God who is doing kindness:

¹⁷Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.»

¹⁷for the Writing saith to Pharaoh — `For this very thing I did raise thee up, that I might shew in thee My power, and that My name might be declared in all the land;`

¹⁸Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.

¹⁸so, then, to whom He willeth, He doth kindness, and to whom He willeth, He doth harden.

¹⁹Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»

¹⁹Thou wilt say, then, to me, `Why yet doth He find fault? for His counsel who hath resisted?`

²⁰O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»

²⁰nay, but, O man, who art thou that art answering again to God? shall the thing formed say to Him who did form [it], Why me didst thou make thus?

²¹Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?

²¹hath not the potter authority over the clay, out of the same lump to make the one vessel to honour, and the one to dishonour?

²²Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?

²²And if God, willing to shew the wrath and to make known His power, did endure, in much long suffering, vessels of wrath fitted for destruction,

²³Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?

²³and that He might make known the riches of His glory on vessels of kindness, that He before prepared for glory, whom also He did call — us —

²⁴Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.

²⁴not only out of Jews, but also out of nations,

²⁵Så säger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.

²⁵as also in Hosea He saith, `I will call what [is] not My people — My people; and her not beloved — Beloved,

²⁶Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»

²⁶and it shall be — in the place where it was said to them, Ye [are] not My people; there they shall be called sons of the living God.`

²⁷Men Esaias utropar om Israel: »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.

²⁷And Isaiah doth cry concerning Israel, `If the number of the sons of Israel may be as the sand of the sea, the remnant shall be saved;

²⁸Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»

²⁸for a matter He is finishing, and is cutting short in righteousness, because a matter cut short will the Lord do upon the land.

²⁹Och det är såsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»

²⁹and according as Isaiah saith before, `Except the Lord of Sabaoth did leave to us a seed, as Sodom we had become, and as Gomorrah we had been made like.`

³⁰Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,

³⁰What, then, shall we say? that nations who are not pursuing righteousness did attain to righteousness, and righteousness that [is] of faith,

³¹under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.

³¹and Israel, pursuing a law of righteousness, at a law of righteousness did not arrive;

³²Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,

³²wherefore? because — not by faith, but as by works of law; for they did stumble at the stone of stumbling,

³³såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»

³³according as it hath been written, `Lo, I place in Sion a stone of stumbling and a rock of offence; and every one who is believing thereon shall not be ashamed.`