1Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
1Ang akong espiritu maluya na, nahurot na ang akong mga adlaw, Ang lubnganan andam na alang kanako.
2Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
2Sa pagkamatuod adunay nga yubitan uban kanako, Ug ang akong mata nagasud-ong sa ilang mga hagit.
3Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
3Ibutang karon ang pagsalig, ug pangakohon mo ako uban kanimo; Kinsa karon ang buot makigsangka kanako?
4Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
4Kay gitagoan mo ang ilang mga kasingkasing gikan sa salabutan: Busa ikaw dili motuboy kanila sa itaas.
5Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
5Ang tawo nga nagadumili sa iyang mga higala mahitungod sa ilang bahin, Bisan ang mga mata sa iyang mga anak mangalubog.
6Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
6Apan ako gihimo niya nga pagya sa mga tawo; Ug ilang ginalud-an ang akong nawong.
7Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
7Ang akong mata usab malubog tungod sa kasubo, Ug ang akong mga panumduman ang tanan ingon sa usa ka landong.
8De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
8Ang mga tawong matarung nahitingala niini, Ug ang walay sala moasdang batok sa mga walay Dios.
9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
9Apan ang mga matarung magapadayon sa iyang ginalaktan, Ug ang mahinlo ug mga kamot magatubo sa kalig-on.
10Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
10Apan mahitungod kaninyong tanan, dumuol kamo karon pag-usab; Kay wala pa ing mausa ka maalam nga akong hingkit-an.
11Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
11Ang akong mga adlaw nangagi na, ang akong mga tuyo nangakawang, Bisan ang mga hunahuna sa akong kasingkasing.
12Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
12Ang gabii ilang gihimong adlaw; Ang kahayag, matud pa nila , haduol sa kangitngitan.
13Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
13Kong sa Sheol ako magapangita ingon nga akong pinuy-anan; Kong sa kangitngitan anaa ko ibuklad ang akong higdaanan;
14till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
14Kong sa kadunotan ako nagaingon: Ikaw maoy akong amahan; Sa sulod: Ikaw ang akong inahan, ug ang akong igsoong babaye;
15Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
15Nan, hain man ang akong kalauman? Ug mahitungod sa akong paglaum, kinsa ang makakita niana?
16Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.
16Kini mopadulong ngadto sa mga trangka sa Sheol, Kay didto lamang sa abug adunay pahulay.