1Därefter tog Job till orda och sade:
1Unya mitubag si Job, ug miingon:
2Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
2Bisan niining adlawa mapait ang akong kaguol: Ang akong sakit labing mabug-at kay sa akong pag-agulo.
3Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
3Oh, nga hingsayran ko pa unta kong asa ko siya hipalgi! Aron madangat ko gayud ang iyang lingkoranan!
4Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
4Ipahamutang ko sa iyang atubangan ang akong katarungan, Ug pun-on ko ang akong baba sa mga iglalantugi.
5Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
5Hibaloan ko ang mga pulong nga iyang igatubag kanako, Ug hisabtan ko ang bisan unsa nga iyang igasulti kanako.
6Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
6Makiglalis ba siya kanako uban nianang gidak-on sa iyang kagahum? Dili; hinonoa siya magapatalinghug kanako.
7Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
7Didto ang tawo nga matul-id arang makapahayag kaniya sa iyang katarungan; Busa ako pagabuhian sa walay katapusan gikan sa akong maghuhukom.
8Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
8Ania karon, moadto ako sa unahan, apan siya wala didto ; Ug moari ako sa pangulahian, apan dili ko siya igkita,
9har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
9Dapit sa wala, diin siya magabuhat, apan dili ko siya hitan-awan; Dapit sa akong too, adto siya magtago aron nga kaniya dili ako makasud-ong.
10Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
10Apan siya nahibalo sa dalan nga akong pagapadulongan; Sa diha nga ako masulayan na niya, mogula ako ingon sa bulawan.
11Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
11Ang akong tiil nagsubay pag-ayo sa iyang mga lakang; Ang iyang dalan maoy akong gibantayan, ug wala ako motipas.
12Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
12Ako wala mosibug gikan sa sugo sa iyang mga ngabil; Gipakamahal ko ang mga pulong sa iyang baba labi kay sa kalan-on ko nga kinahanglan.
13Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
13Apan usa ra siya ug hunahuna, ug kinsay arang makaliso kaniya? Ug ang butang nga ginatinguha sa iyang kalag, kana gayud maoy iyang ginahimo.
14Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
14Kay siya magabuhat niadtong butang nga iyang ginatagana alang kanako: Ug daghang mga butang nga ingon niana nga anaa kaniya.
15Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
15Busa ako nalisang diha sa iyang atubangan; Sa magapalandong ako, mahadlok ako kaniya.
16Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
16Kay gipugdaw sa Dios ang akong kasingkasing, Ug ang Makagagahum naghadlok kanako:
17ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
17Kay wala man ipahimulag ako sa wala pa modangat ang kangitngit, Wala usab niya pataboni gikan sa akong nawong ang mabaga nga kangitngit.