¹Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

¹Misli Propovjednika, Davidova sina, kralja u Jeruzalemu.

²Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

²Ispraznost nad ispraznošću, veli Propovjednik, ispraznost nad ispraznošću, sve je ispraznost!

³Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?

³Kakva je korist čovjeku od svega truda njegova kojim se trudi pod suncem?

⁴Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.

⁴Jedan naraštaj odlazi, drugi dolazi, a zemlja uvijek ostaje.

⁵Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.

⁵Sunce izlazi, sunce zalazi i onda hiti svojem mjestu odakle izlazi.

⁶Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.

⁶Vjetar puše na jug i okreće se na sjever, kovitla sad ovamo sad onamo i vraća se u novom vrtlogu.

⁷Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.

⁷Sve rijeke teku u more i more se ne prepunja; odakle teku rijeke, onamo se vraćaju da ponovo počnu svoj tok.

⁸Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.

⁸Sve je mučno. Nitko ne može reći da se oči nisu do sita nagledale i uši dovoljno naslušale.

⁹Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

⁹Što je bilo, opet će biti, i što se činilo, opet će se činiti, i nema ništa novo pod suncem.

¹⁰Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.

¹⁰Ima li išta o čemu bi se moglo reći: "Gle, ovo je novo!" Sve je već davno prije nas postojalo.

¹¹Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

¹¹Samo, od prošlosti ne ostade ni spomena, kao što ni u budućnosti neće biti sjećanja na ono što će poslije doći.

¹²Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.

¹²Ja, Propovjednik, bijah kralj nad Izraelom u Jeruzalemu.

¹³Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

¹³I trudih se da mudrošću istražim i dokučim sve što biva pod nebom; o, kako mučnu zadaću zadade Bog sinovima ljudskim.

¹⁴När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁴Vidjeh sve što se čini pod suncem: kakve li ispraznosti i puste tlapnje!

¹⁵Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

¹⁵Što je krivo, ne može se ispraviti; čega nema, izbrojiti se ne može.

¹⁶Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»

¹⁶Rekoh onda sam sebi: "Gle, stekao sam veću mudrost nego bilo tko od mojih prethodnika u Jeruzalemu. Duh moj sabrao je golemu mudrost i znanje."

¹⁷Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

¹⁷Mudrost pomnjivo proučih, a tako i glupost i ludost, ali sam spoznao da je to pusta tlapnja.

¹⁸Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

¹⁸Mnogo mudrosti - mnogo jada; što više znanja, to više boli.