1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
1Kad mi je duši život omrznuo, nek' mi tužaljka poteče slobodno, zborit ću u gorčini duše svoje.
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
2Reću ću Bogu: Nemoj me osudit! Kaži mi zašto se na me obaraš.
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
3TÓa što od toga imaš da me tlačiš, da djelo ruku svojih zabacuješ, da pomažeš namjerama opakih?
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
4Jesu li u tebe oči tjelesne? Zar ti vidiš kao što čovjek vidi?
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
5Zar su ti dani k'o dani smrtnika a kao ljudski vijek tvoje godine?
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
6Zbog čega krivnju moju istražuješ i grijehe moje hoćeš razotkriti,
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
7kad znadeš dobro da sam nedužan, da ruci tvojoj izmaknut ne mogu?
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
8Tvoje me ruke sazdaše, stvoriše, zašto da me sada opet raščiniš!
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
9Sjeti se, k'o glinu si me sazdao i u prah ćeš me ponovo vratiti.
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
10Nisi li mene k'o mlijeko ulio i učinio da se k'o sir zgrušam?
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
11Kožom si me i mesom odjenuo, kostima si me spleo i žilama.
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
12S milošću si mi život darovao, brižljivo si nad mojim bdio dahom.
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
13Al' u svom srcu ovo si sakrio, znam da je tvoja to bila namjera:
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
14da paziš budno hoću li zgriješiti i da mi grijeh ne prođe nekažnjeno.
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
15Ako sam grešan, onda teško meni, ako li sam prav, glavu ne smijem dići - shrvan sramotom, nesrećom napojen!
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
16Ispravim li se, k'o lav me nagoniš, snagu svoju okušavaš na meni,
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
17optužbe nove na mene podižeš, jarošću većom na mene usplamtiš i sa svježim se četama obaraš.
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
18Iz utrobe što si me izvukao? O, što ne umrijeh: vidjeli me ne bi,
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
19bio bih k'o da me ni bilo nije, iz utrobe u grob bi me stavili.
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
20Mog su života dani tako kratki! Pusti me da se još malo veselim
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
21prije nego ću na put bez povratka, u zemlju tame, zemlju sjene smrtne,
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
22u zemlju tmine guste i meteža, gdje je svjetlost slična noći najcrnjoj."