¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Job progovori i reče:

²Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

²"Zaista, dobro ja znadem da je tako: kako da pred Bogom čovjek ima pravo?

³Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

³Ako bi se tkogod htio prÓeti s njime, odvratio mu ne bi ni jednom od tisuću.

⁴Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

⁴Srcem on je mudar, a snagom svesilan, i tko bi se njemu nekažnjeno opro?

⁵honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

⁵On brda premješta, a ona to ne znaju, u jarosti svojoj on ih preokreće.

⁶honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

⁶Pokreće on zemlju sa njezina mjesta, iz temelja njene potresa stupove.

⁷honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

⁷Kad zaprijeti suncu, ono se ne rađa, on pečatom svojim i zvijezde pečati.

⁸honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

⁸Jedini on je nebesa razapeo i pučinom morskom samo on hodao.

⁹honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

⁹Stvorio je Medvjede i Oriona, Vlašiće i zvijezđa na južnome nebu.

¹⁰honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

¹⁰Tvorac on je djela silnih, nepojmljivih čudesa koja se izbrojit' ne mogu.

¹¹Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

¹¹Ide pored mene, a ja ga ne vidim; evo, on prolazi - ja ga ne opažam.

¹²Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

¹²Ugrabi li što, tko će mu to priječit, i tko ga pitat smije: 'Što si učinio?'

¹³Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹³Bog silni srdžbu svoju ne opoziva: pred njim poniču saveznici Rahaba.

¹⁴huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

¹⁴Pa kako onda da njemu odgovorim, koju riječ da protiv njega izaberem?

¹⁵Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

¹⁵I da sam u pravu, odvratio ne bih, u suca svojega milost bih molio.

¹⁶Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

¹⁶A kad bi se na zov moj i odazvao, vjerovao ne bih da on glas moj sluša.

¹⁷Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

¹⁷Jer, za dlaku jednu on mene satire, bez razloga moje rane umnožava.

¹⁸Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

¹⁸Ni časa jednoga predahnut' mi ne da, nego mene svakom gorčinom napaja!

¹⁹Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

¹⁹Ako je na snagu - tÓa on je najjači! Ako je na pravdu - tko će njega na sud?

²⁰Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

²⁰Da sam i prav, usta bi me osudila, da sam i nevin, zlim bi me proglasila.

²¹Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²¹A jesam li nevin? Ni sam ne znam više, moj je život meni sasvim omrzao!

²²Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

²²Jer, to je svejedno; i zato ja kažem: nevina i grešnika on dokončava.

²³Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

²³I bič smrtni kad bi odjednom ubijo ... ali on se ruga nevolji nevinih.

²⁴Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁴U zemlji predanoj u šake zlikovaca, on oči sucima njezinim zastire. Ako on to nije, tko je drugi onda?

²⁵Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

²⁵Od skoroteče su brži moji dani, bježe daleko, nigdje dobra ne videć.'

²⁶de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

²⁶K'o čamci od rogoza hitro promiču, k'o orao na plijen kada se zaleti.

²⁷Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

²⁷Kažem li: zaboravit ću jadikovku, razvedrit ću lice i veseo biti,

²⁸Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

²⁸od mojih me muka groza obuzima, jer znadem da me ti ne držiš nevinim.

²⁹Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

²⁹Ako li sam grešan, tÓa čemu onda da zalud mučim sebe.

³⁰Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

³⁰Kad bih i sniježnicom sebe ja isprao, kad bih i lugom ruke svoje umio,

³¹så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

³¹u veću bi me nečist opet gurnuo, i moje bi me se gnušale haljine!

³²Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

³²Nije čovjek k'o ja da se s njime pravdam i na sud da idem s njim se parničiti.

³³ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

³³Niti kakva suca ima među nama da ruke svoje stavi na nas dvojicu,

³⁴Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

³⁴da šibu njegovu od mene odmakne, da užas njegov mene više ne plaši!

³⁵då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

³⁵Govorit ću ipak bez ikakva straha, jer ja nisam takav u svojim očima!