1Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
1Daha mi nestaje, gasnu moji dani i za mene već se skupljaju grobari.
2Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
2Rugači su evo mene dohvatili, od uvreda oka sklopiti ne mogu.
3Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
3Stoga me zaštiti i budi mi jamcem kad mi nitko u dlan neće da udari.
4Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
4Jer, srca si njina lišio razuma i dopustiti im nećeš da opstanu.
5Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
5K'o taj što imanje dijeli drugovima, a djeci njegovoj dotle oči gasnu,
6Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
6narodima svim sam na ruglo postao, onaj kom u lice svatko pljunut' može.
7Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
7Od tuge vid mi se muti u očima, poput sjene moji udovi postaju.
8De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
8Začudit će se zbog toga pravednici, na bezbožnika će planuti čestiti;
9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
9neporočni će na svom ustrajat' putu, čovjek čistih ruku ojačat će još više.
10Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
10Hajde, svi vi, nećete li opet počet', tÓa među vama ja mudra ne nalazim!
11Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
11Minuli su dani, propale zamisli, želje srca moga izjalovile se.
12Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
12'U noći najcrnjoj, dan se približava; blizu je već svjetlo što tminu izgoni.'
13Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
13A meni je nada otići u Šeol i prostrijeti sebi ležaj u mrklini.
14till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
14Dovikujem grobu: 'Oče moj rođeni!' a crve pozdravljam: 'Mati moja, sestro!'
15Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
15Ali gdje za mene ima jošte nade? Sreću moju tko će ikada vidjeti?
16Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.
16Hoće li u Šeol ona sa mnom sići da u prahu zajedno otpočinemo?"