1Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
1Zašto Svesilni ne promatra vremena, a dane njegove ne vide mu vjernici?
2Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
2Bezbožnici pomiču granice, otimaju stado i pasu ga.
3de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
3Sirotama odvode magarca, udovi u zalog vola dižu.
4Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
4Siromahe tjeraju sa puta; skrivaju se ubogari zemlje.
5Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
5K'o magarci divlji u pustinji zarana idu da plijen ugrabe: pustinja im hrani mališane.
6På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
6Po tuđem polju oni pabirče, paljetkuju vinograd opakog.
7Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
7Goli noće, nemaju haljine, ni pokrivača protiv studeni.
8Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
8Oni kisnu na planinskom pljusku; bez skloništa uz hrid se zbijaju.
9Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
9Otkidaju od sise sirotu, ubogom u zalog dijete grabe.
10Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
10Goli hode, nemaju haljina; izgladnjeli, tuđe snoplje nose.
11Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
11Oni mlina za ulje nemaju; ožednjeli, gaze u kacama.
12Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
12Samrtnici hropću iz gradova, ranjenici u pomoć zazivlju. Al' na sve to Bog se oglušuje.
13Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
13Ima onih koji mrze svjetlost: ne priznaju njezinih putova niti se staza drže njezinih.
14Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
14Za mraka se diže ubojica, kolje ubogog i siromaha. U gluhoj se noći lopov skiće [16a] i u tmini provaljuje kuće.
15Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
15Sumrak žudi oko preljubnika: 'Nitko me vidjet neće', kaže on i zastire velom svoje lice.
16När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
16[16b]Za vidjela oni se skrivaju, oni neće da za svjetlost znaju.
17Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
17Zora im je kao sjena smrtna: kad zarudi, silan strah ih hvata.
18»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
18Prije nego svane, on već hitro bježi kloneći se puta preko vinograda. Njegova su dobra prokleta u zemlji.
19Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.
19K'o što vrućina i žega snijeg upija, tako i Podzemlje proždire grešnike.
20Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
20Zaboravilo ga krilo što ga rodi, ime se njegovo više ne spominje: poput stabla zgromljena je opačina.
21Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»
21Ženu nerotkinju on je zlostavljao, udovici nije učinio dobra.
22Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
22Al' Onaj što snažno hvata nasilnike, ustaje, a njima sva se nada gasi.
23han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
23Dade mu sigurnost, i on se pouzda; okom je njegove nadzirao staze.
24När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
24Dignu se za kratko, a onda nestanu, ruše se i kao svi drugi istrunu, posječeni kao glave klasovima."
25Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
25Nije li tako? Tko će me u laž utjerat'? Tko moje riječi poništiti može?"