1Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
1Napokon otvori Job usta i prokle dan svoj;
2Job tog till orda och sade:
2poče svoju besjedu i reče:
3Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
3"O, ne bilo dana kad sam se rodio i noći što javi: 'Začeo se dječak!'
4Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
4U crnu tminu dan taj nek se prometne! S visina se njega Bog ne spominjao, svjetlost sunčeva ne svijetlila mu više!
5Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
5Mrak i sjena smrtna o nj se otimali, posvema ga tmina gusta prekrila, pomrčine dnevne stravom ga morile!
6Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
6O, da bi ga tama svega presvojila, nek' se ne dodaje danima godine, nek' ne ulazi u brojenje mjeseci!
7Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
7A noć ona bila žalosna dovijeka, ne čulo se u njoj radosno klicanje!
8Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
8Prokleli je oni štono dan proklinju i Levijatana probudit' su kadri!
9Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
9Pomrčale zvijezde njezina svanuća, zaludu se ona vidjelu nadala, i zorinih vjeđa ne gledala nigda!
10eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
10Što mi od utrobe ne zatvori vrata da sakrije muku od mojih očiju!
11Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
11Što nisam mrtav od krila materina, što ne izdahnuh izlazeć' iz utrobe?
12Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
12Čemu su me dva koljena prihvatila i dojke dvije da me nejaka podoje?
13Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
13U miru bih vječnom počivao sada, spavao bih, pokoj svoj bih uživao
14vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
14s kraljevima i savjetnicima zemlje koji su sebi pogradili grobnice,
15ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
15ili s knezovima, zlatom bogatima, što su kuće svoje srebrom napunili.
16eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
16Ne bih bio - k'o nedonošče zakopano, k'o novorođenče što svjetla ne vidje.
17Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
17Zlikovci se više ne obijeste ondje, iznemogli tamo nalaze počinka.
18där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
18Sužnjeve na miru tamo ostavljaju: ne slušaju više poviku stražara.
19Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
19Malen ondje leži zajedno s velikim, rob je slobodan od gospodara svoga.
20Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
20Čemu darovati svjetlo nesretniku i život ljudima zagorčene duše
21åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
21koji smrt ištu, a ona ne dolazi, i kao za blagom za njome kopaju?
22åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
22Grobnom bi se humku oni radovali, klicali od sreće kad bi grob svoj našli.
23varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
23Što će to čovjeku kom je put sakriven, koga je Bog sa svih strana zapriječio?
24Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
24Zato videć' hranu, uzdahnuti moram, k'o voda se moji razlijevaju krici.
25ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
25Obistinjuje se moje strahovanje, snalazi me, evo, čega god se bojah.
26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
26Pokoja ni mira meni više nema, u mukama mojim nikad mi počinka."