1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
1Tad prozbori Elifaz Temanac i reče:
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
2"Možeš li podnijeti da ti progovorim? Ali tko se može uzdržat' od riječi!
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
3Eto, mnoge ljude ti si poučio, okrijepio si iznemogle mišice;
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
4riječju svojom klonule si pridizao, ojačavao si koljena klecava.
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
5A kad tebe stiže, klonuo si duhom, na tebe kad pade, čitav si se smeo!
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
6Zar pobožnost tvoja nadu ti ne daje, neporočnost tvoja životu ufanje?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
7TÓa sjeti se: nevin - propade li kada? Kada su zatrti bili pravednici?
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
8Iz iskustva zborim: nesrećom tko ore i nevolju sije, nju će i požeti.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
9Od daha Božjega oni pogibaju, na gnjevni mu disaj nestaju sa zemlje.
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
10Rika lavlja, urlik leopardov krše se k'o zubi u lavića.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
11Lav ugiba jer mu nesta plijena, rasuli se mladi lavičini.
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
12Tajna riječ se meni objavila, šapat njen je uho moje čulo.
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
13Noću, kada snovi duh obuzmu i san dubok kad na ljude pada,
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
14strah i trepet mene su svladali, kosti moje žestoko se stresle.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
15Dah mi neki preko lica prođe, digoše se dlake na mom tijelu.
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
16Stajao je netko - lica mu ne poznah - ali likom bješe pred očima mojim. Posvuda tišina; uto začuh šapat:
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
17'Zar je smrtnik koji pred Bogom pravedan? Zar je čovjek čist pred svojim Stvoriteljem?
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
18Ni slugama svojim više ne vjeruje, i anđele svoje za grijeh okrivljuje -
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
19kako ne bi onda goste stanova glinenih kojima je temelj u prahu zemaljskom. Gle, kao moljce njih sveudilj satiru:
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
20od jutra do mraka u prah pretvore, nestaju zasvagda - nitko i ne vidi.
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
21Iščupan je kolčić njihova šatora, pogibaju skoro, mudrost ne spoznavši.'