1Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
1Zalud je nadu u njega gojiti, na pogled njegov čovjek već pogiba.
2Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
2Junaka nema da njega razdraži, tko će mu se u lice suprotstavit'?
3Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
3Tko se sukobi s njim i živ ostade? Pod nebesima tog čovjeka nema!
4Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
4Prešutjet neću njegove udove, ni silnu snagu, ni ljepotu stasa.
5Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
5Tko mu smije razodjenut' odjeću, tko li kroz dvostruk prodrijeti mu oklop?
6Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
6Tko će mu ralje rastvorit' dvokrilne kad strah vlada oko zubi njegovih?
7Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
7Hrbat mu je od ljuskavih štitova, zapečaćenih pečatom kamenim.
8Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
8Jedni uz druge tako se sljubiše da među njima dah ne bi prošao.
9När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
9Tako su čvrsto slijepljeni zajedno: priljubljeni, razdvojit' se ne mogu.
10Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
10Kad kihne, svjetlost iz njega zapršti, poput zorinih vjeđa oči su mu.
11Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
11Zublje plamsaju iz njegovih ralja, iskre ognjene iz njih se prosiplju.
12Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
12Iz nozdrva mu sukljaju dimovi kao iz kotla što kipi na vatri.
13På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
13Dah bi njegov zapalio ugljevlje, jer mu iz ralja plamenovi suču.
14Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
14U šiji leži sva snaga njegova, a ispred njega užas se prostire.
15Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
15Kad se ispravi, zastrepe valovi i prema morskoj uzmiču pučini.
16När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
16Poput pećine srce mu je tvrdo, poput mlinskoga kamena otporno.
17Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
17Pregibi tusta mesa srasli su mu, čvrsti su kao da su saliveni.
18Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
18Zgodi li ga mač, od njeg se odbije, tako i koplje, sulica i strijela.
19Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
19Poput slame je za njega željezo, mjed je k'o drvo iscrvotočeno.
20ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
20On ne uzmiče od strelice s luka, stijenje iz praćke na nj k'o pljeva pada.
21På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
21K'o slamčica je toljaga za njega, koplju se smije kad zazviždi nad njim.
22Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
22Crepovlje oštro ima na trbuhu i blato njime ore k'o drljačom.
23Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
23Pod njim vrtlog sav k'o lonac uskipi, uspjeni more k'o pomast u kotlu.
24Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
24Za sobom svijetlu ostavlja on brazdu, regbi, bijelo runo bezdan prekriva.
25På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
25Ništa slično na zemlji ne postoji i niti je tko tako neustrašiv.
26I na najviše on s visoka gleda, kralj je svakome, i najponosnijim."