1Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
1Hvalite Jahvu jer je dobar, jer je dovijeka ljubav njegova!
2Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
2Tako nek' reknu svi otkupljenici koje Jahve otkupi iz ruke dušmanske
3de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
3i koje skupi iz svih zemalja, s istoka i sa zapada, sa sjevera i s juga.
4De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
4Lutahu pustinjom, u samoći pustoj, puta ne nalazeć' do naseljena grada.
5de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
5Gladni su bili, žeđu izmoreni, duša je klonula u njima.
6Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
6Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi, i on ih istrže iz svih nevolja.
7Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
7Pravim ih putem pÓovede da stignu ka gradu naseljenu.
8De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
8Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
9att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
9Jer gladnu dušu on nasiti, dušu izgladnjelu on napuni dobrima.
10De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
10U mraku sjeđahu i u tmini, sputani bijedom i gvožđima,
11därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
11jer su prkosili besjedama Božjim i prezreli naum Svevišnjega.
12Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
12Srce im stoga skrši patnjama: posrtahu, a ne bješe nikog da im pomogne.
13Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
13Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
14han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
14Izvede ih iz tmina i mraka, raskide okove njihove.
15De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
15Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
16att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
16Jer razbi vrata mjedena i gvozdene polomi zasune.
17De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
17Zbog svojih bezakonja bolovahu oni, ispaštajuć' svoje opačine:
18deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
18svako se jelo gadilo duši njihovoj, do vrata smrti oni dođoše.
19Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
19Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
20Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
20Riječ svoju posla da ih ozdravi i život im spasi od jame grobne.
21De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
21Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
22de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
22Nek' prinose žrtve zahvalnice i kličući nek' djela njegova kazuju!
23De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
23Oni koji lađama zaploviše morem da po vodama silnim trguju:
24där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
24oni vidješe djela Jahvina, čudesa njegova na pučini.
25Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
25On reče i olujni se vjetar uzvitla što u visinu diže valove mora.
26De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
26Do neba se dizahu, u bezdan se spuštahu, u nevolji duša im ginula.
27De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
27Teturahu i posrtahu kao pijani, sva ih je mudrost izdala.
28Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
28Tada zavapiše Jahvi u svojoj tjeskobi i on ih istrže iz svih nevolja.
29Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
29Smiri oluju u tih povjetarac, valovi morski umukoše.
30Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
30Obradovaše se tišini, u željenu luku on ih povede.
31De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
31Neka hvale Jahvu za dobrotu njegovu, za čudesa njegova sinovima ljudskim!
32de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
32Neka ga uzvisuju u narodnom zboru, neka ga hvale u vijeću staraca!
33Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
33On pretvori rijeke u pustinju, a izvore vodene u žednu zemlju;
34bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
34plodonosnu zemlju u slanu pustaru zbog zloće žitelja njezinih.
35Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
35On obrati pustinju u jezero, a zemlju suhu u vodene izvore
36Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
36i naseli ondje izgladnjele te podigoše grad gdje će živjeti.
37De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
37Zasijaše njive, posadiše vinograde što im doniješe obilnu ljetinu.
38Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
38I on ih blagoslovi te se namnožiše silno i stada im se ne smanjiše.
39Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
39Prorijeđeni bjehu i prezreni pod teretom patnja i nevolja.
40men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
40Onaj što izlijeva prezir na knezove pusti ih da po bespuću pustom lutaju.
41han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
41Iz nevolje pÓodiže ubogog i obitelji k'o stada ÓumnožÄi.
42De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
42Videć' to, čestiti neka se raduju, a zloća neka sebi usta začepi!
43Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
43Tko je mudar nek' o svemu tom razmišlja i nek' uvidi dobrotu Jahvinu!