1Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
1Na obali rijeka babilonskih sjeđasmo i plakasmo spominjući se Siona;
2I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
2o vrbe naokolo harfe svoje bijasmo povješali.
3Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
3I tada naši tamničari zaiskaše od nas da pjevamo, porobljivači naši zaiskaše da se veselimo: "Pjevajte nam pjesmu sionsku!"
4Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
4Kako da pjesmu Jahvinu pjevamo u zemlji tuđinskoj!
5Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
5Nek' se osuši desnica moja, Jeruzaleme, ako tebe zaboravim!
6Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
6Nek' mi se jezik za nepce prilijepi ako spomen tvoj smetnem ja ikada, ako ne stavim Jeruzalem vrh svake radosti svoje!
7Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
7Ne zaboravi, Jahve, sinovima Edoma kako su u dan kobni Jeruzalemov vikali oni: "Rušite! Srušite ga do temelja!"
8Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
8Kćeri babilonska, pustošiteljice, blažen koji ti vrati milo za drago za sva zla što si nam ih nanijela!
9Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
9Blažen koji zgrabi i smrska o stijenu tvoju dojenčad!