1För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
1Zborovođi. Davidov. Jahve, proničeš me svega i poznaješ,
2Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
2ti znaš kada sjednem i kada ustanem, izdaleka ti već misli moje poznaješ.
3Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
3Hodam li ili ležim, sve ti vidiš, znani su ti svi moji putovi.
4Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
4Riječ mi još nije na jezik došla, a ti, Jahve, sve već znadeš.
5Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
5S leđa i s lica ti me obuhvaćaš, na mene si ruku svoju stavio.
6En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
6Znanje to odveć mi je čudesno, previsoko da bih ga dokučio.
7Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
7Kamo da idem od duha tvojega i kamo da od tvog lica pobjegnem?
8Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
8Ako se na nebo popnem, ondje si, ako u Podzemlje legnem, i ondje si.
9Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
9Uzmem li krila zorina pa se naselim moru na kraj
10så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
10i ondje bi me ruka tvoja vodila, desnica bi me tvoja držala.
11Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
11Reknem li: "Nek' me barem tmine zakriju i nek' me noć umjesto svjetla okruži!" -
12så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
12ni tmina tebi neće biti tamna: noć sjaji kao dan i tama kao svjetlost.
13Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
13Jer ti si moje stvorio bubrege, satkao me u krilu majčinu.
14Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
14Hvala ti što sam stvoren tako čudesno, što su djela tvoja predivna. Dušu moju do dna si poznavao,
15Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
15kosti moje ne bjehu ti sakrite dok nastajah u tajnosti, otkan u dubini zemlje.
16Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
16Oči tvoje već tada gledahu djela moja, sve već bješe zapisano u knjizi tvojoj: dani su mi određeni dok još ne bješe ni jednoga.
17Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
17Kako su mi, Bože, naumi tvoji nedokučivi, kako li je neprocjenjiv zbroj njihov.
18Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
18Da ih brojim? Više ih je nego pijeska! Dođem li im do kraja, ti mi preostaješ!
19Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
19De, istrijebi, Bože, zlotvora, krvoloci nek' odstupe od mene!
20de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
20Jer podmuklo se bune protiv tebe, uzalud se dižu tvoji dušmani.
21Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
21Jahve, zar da ne mrzim tvoje mrzitelje? Zar da mi se ne gade protivnici tvoji?
22Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
22Mržnjom dubokom ja ih mrzim i držim ih svojim neprijateljima.
23Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
23Pronikni me svega, Bože, srce mi upoznaj, iskušaj me i upoznaj misli moje:
24och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
24pogledaj, ne idem li putem pogubnim i povedi me putem vječnim!