¹En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

¹{A Song, a Psalm for the sons of Korah. To the chief Musician. Upon Mahalath Leannoth. An instruction. Of Heman the Ezrahite.} Jehovah, God of my salvation, I have cried by day [and] in the night before thee.

²HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

²Let my prayer come before thee; incline thine ear unto my cry.

³Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

³For my soul is full of troubles, and my life draweth nigh to Sheol.

⁴Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.

⁴I am reckoned with them that go down into the pit; I am as a man that hath no strength:

⁵Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

⁵Prostrate among the dead, like the slain that lie in the grave; whom thou rememberest no more, and who are cut off from thy hand.

⁶Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

⁶Thou hast laid me in the lowest pit, in dark places, in the deeps.

⁷Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

⁷Thy fury lieth hard upon me, and thou hast afflicted [me] with all thy waves. Selah.

⁸Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

⁸Thou hast put my familiar friends far from me; thou hast made me an abomination unto them: I am shut up, and I cannot come forth.

⁹Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

⁹Mine eye consumeth by reason of affliction. Upon thee, Jehovah, have I called every day; I have stretched out my hands unto thee.

¹⁰Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

¹⁰Wilt thou do wonders to the dead? shall the shades arise and praise thee? Selah.

¹¹Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.

¹¹Shall thy loving-kindness be declared in the grave? thy faithfulness in Destruction?

¹²Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

¹²Shall thy wonders be known in the dark? and thy righteousness in the land of forgetfulness?

¹³Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

¹³But as for me, Jehovah, I cry unto thee, and in the morning my prayer cometh before thee.

¹⁴Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

¹⁴Why, O Jehovah, castest thou off my soul? [why] hidest thou thy face from me?

¹⁵Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

¹⁵I am afflicted and expiring from my youth up; I suffer thy terrors, [and] I am distracted.

¹⁶Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

¹⁶Thy fierce anger hath gone over me; thy terrors have brought me to nought:

¹⁷Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

¹⁷They have surrounded me all the day like water; they have compassed me about together.

¹⁸De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

¹⁸Lover and associate hast thou put far from me: my familiar friends are darkness.

¹⁹Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.