1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
1Tedis al mia animo mia vivo; Mi fordonos min al mia plendado; Mi parolos en la malgxojeco de mia animo.
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
2Mi diros al Dio:Ne kondamnu min, Sciigu al mi, pro kio Vi malpacas kontraux mi.
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
3CXu Vi trovas tion bona, ke Vi turmentas, Ke Vi forpusxas la laboritajxon de Viaj manoj, Sendas brilon sur la entreprenon de malpiuloj?
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
4CXu Vi havas okulojn karnajn, Kaj cxu Vi rigardas, kiel homo rigardas?
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
5CXu Viaj tagoj estas kiel la tagoj de homo, Aux cxu Viaj jaroj estas kiel la vivtempo de homo,
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
6Ke Vi sercxas mian kulpon Kaj penas trovi mian pekon,
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
7Kvankam Vi scias, ke mi ne estas malbonagulo, Sed el Via mano neniu povas savi?
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
8Viaj manoj min formis kaj faris min tutan cxirkauxe, Kaj tamen Vi min pereigas!
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
9Rememoru, ke kiel argilon Vi min prilaboris; Kaj Vi returne faros min polvo.
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
10Vi elversxis ja min kiel lakton, Kaj kiel fromagxon Vi min kundensigis.
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
11Per hauxto kaj karno Vi min vestis, Per ostoj kaj tendenoj Vi min plektis.
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
12Vivon kaj bonon Vi donis al mi, Kaj Via prizorgado gardis mian spiriton.
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
13Sed cxi tion Vi kasxis en Via koro; Mi scias, ke Vi tion intencis:
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
14Se mi pekos, Vi tion rimarkos sur mi, Kaj mian pekon Vi ne lasos senpuna.
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
15Se mi agis malbone, ve al mi! Se mi estas prava, mi ne povas tamen levi mian kapon, Estante tute humiligita Kaj vidante mian mizeron.
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
16Se gxi levigxas, Vi cxasas min kiel leono, Kaj denove montras sur mi Vian mirindan potencon.
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
17Vi elmetas kontraux mi novajn atestojn, Plifortigas Vian koleron kontraux mi; Nova armeo min atakas.
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
18Por kio Vi elirigis min el la ventro? Ho, se mi estus pereinta, ke nenies okulo min vidu!
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
19Tiam mi estus kiel ne estinta; El la ventro mi estus transportita en la tombon.
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
20Mia vivo estas ja mallonga; CXesu do, lasu min libera, por ke mi iom revigligxu,
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
21Antaux ol mi foriros senrevene En la landon de mallumo kaj de morta ombro,
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
22En la landon, kie la lumo estas kiel mallumo, Kie estas morta ombro kaj senordeco, Kie estas lume kiel en mallumego.