¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Ijob respondis kaj diris:

²Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

²Auxskultu mian parolon; Kaj gxi estu anstataux viaj konsoloj.

³Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

³Toleru, ke mi parolu; Kaj kiam mi finos mian paroladon, tiam moku.

⁴Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

⁴CXu kontraux homo mi disputas? Kaj kial mi ne estu malpacienca?

⁵Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

⁵Turnu vin al mi, kaj vi eksentos teruron, Kaj vi metos la manon sur la busxon.

⁶Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

⁶Kiam mi ekpensas pri tio, min atakas teruro, Kaj tremo kaptas mian korpon.

⁷Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

⁷Kial malpiuloj vivas, Atingas maljunecon, akiras grandan havajxon?

⁸De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

⁸Ilia idaro estas bone arangxita antaux ili, kune kun ili, Kaj ilia devenantaro estas antaux iliaj okuloj.

⁹Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

⁹Iliaj domoj estas en paco, sen timo; Kaj la vergo de Dio ne estas sur ili.

¹⁰När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

¹⁰Ilia bovo naskigas kaj ne estas forpusxata; Ilia bovino gravedigxas kaj ne abortas.

¹¹Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

¹¹Siajn malgrandajn infanojn ili elirigas kiel sxafaron, Kaj iliaj knaboj saltas.

¹²De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

¹²Ili gxojkrias sub la sonoj de tamburino kaj harpo, Ili estas gajaj sub la sonoj de fluto.

¹³De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

¹³Ili pasigas siajn tagojn en bonstato, Kaj iras en SXeolon momente.

¹⁴Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

¹⁴Kaj tamen ili diras al Dio:Foriru de ni, Ni ne deziras koni Viajn vojojn;

¹⁵Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

¹⁵Kio estas la Plejpotenculo, ke ni servu al Li? Kaj kian utilon ni havos, se ni turnos nin al Li?

¹⁶Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

¹⁶Sed ne de ili dependas ilia bonstato; La pensmaniero de la malpiuloj estas malproksima de mi.

¹⁷Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

¹⁷GXis kiam? La lumilo de la malpiuloj estingigxu, Kaj ilia pereo venu sur ilin; Suferojn Li partodonu al ili en Sia kolero.

¹⁸De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

¹⁸Ili estu kiel pajlero antaux vento, Kaj kiel grenventumajxo, kiun forportas ventego.

¹⁹»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

¹⁹Dio konservas lian malfelicxon por liaj infanoj; Li repagu al li mem, ke li sciu;

²⁰Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

²⁰Liaj propraj okuloj vidu lian malfelicxon, Kaj el la kolero de la Plejpotenculo li trinku.

²¹Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

²¹CXar kiom interesas lin lia domo post li, Kiam la nombro de liaj monatoj finigxis?

²²»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

²²CXu oni povas instrui scion al Dio, Kiu jugxas ja plej altajn?

²³Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

²³Unu mortas meze de sia abundeco, Tute trankvila kaj kontenta;

²⁴hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

²⁴Lia brusto estas plena de lakto, Kaj liaj ostoj estas saturitaj de medolo.

²⁵Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

²⁵Alia mortas kun animo suferanta, Kaj li ne gxuis bonon.

²⁶Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

²⁶Sed ambaux kune ili kusxas en la tero, Kaj vermoj ilin kovras.

²⁷Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

²⁷Vidu, mi scias viajn pensojn, Kaj la argumentojn, kiujn vi malice kolektas kontraux mi;

²⁸I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

²⁸Vi diros:Kie estas la domo de la nobelo? Kaj kie estas la tendo, en kiu logxis la malpiuloj?

²⁹Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

²⁹Sed demandu la vojagxantojn, Kaj ne malatentu iliajn atestojn:

³⁰att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

³⁰En tago de malfelicxo la malpiulo estas sxirmata, En tago de kolero li estas metata flanken.

³¹Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

³¹Kiu montros antaux lia vizagxo lian konduton? Kiu repagos al li, se li ion faris?

³²Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

³²Kaj li estas akompanata al la tomboj, Kaj sur la tomba altajxeto estas starigataj gardistoj.

³³Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

³³Dolcxaj estas por li la terbuloj de la valo, Kaj post li trenigxas cxiuj homoj, Kaj sennombraj estas tiuj, kiuj iris antaux li.

³⁴Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

³⁴Kiel do vi volas konsoli min per vantajxo, Kaj viaj respondoj enhavas nur malgxustajxojn?