¹En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

¹Kanto de suprenirado. Al la Eternulo mi vokis en mia sufero, Kaj Li auxskultis min.

²HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

²Ho Eternulo, savu mian animon de mensoga parolo, De falsa lango.

³Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

³Kion Li donos al vi, Kaj kion Li alportos al vi, ho falsa lango?

⁴Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

⁴Akrajn sagojn de fortulo Kun karboj genistaj.

⁵Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

⁵Ve al mi, ke mi gastas en Mesxehx, Ke mi logxas inter la tendoj de Kedar!

⁶Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

⁶Tro longe logxis mia animo Inter malamantoj de paco.

⁷Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

⁷Mi estas pacema; Sed kiam mi ekparolas, ili komencas militon.