¹En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

¹Kanto de suprenirado. Multe oni afliktis min de post mia juneco, Diras Izrael,

²mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

²Multe oni afliktis min de post mia juneco, Sed oni min ne pereigis.

³På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

³Sur mia dorso plugis plugistoj, Faris siajn sulkojn longaj.

⁴Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

⁴La Eternulo estas justa; Li dishakis la sxnurojn de la malvirtuloj.

⁵De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

⁵Hontigxu kaj turnigxu malantauxen CXiuj malamantoj de Cion.

⁶De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

⁶Ili estu kiel tegmenta herbo, Kiu forvelkas, antaux ol oni gxin elsxiris;

⁷ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

⁷Per kiu ne plenigas rikoltanto sian manon Nek garbiganto sian baskon.

⁸och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

⁸Kaj la preterirantoj ne diros: Beno de la Eternulo estu al vi, Ni benas vin per la nomo de la Eternulo.